Pain Makes People Change \\ Dante Lindhe ✓

0.2

Belle
Måndag 22 augusti 2016
_____________________________

Han tog min hand och jag känner inte ens denna människan? Min sociala ångest kickade in direkt och jag stod helt stilla och spände mig.

"Släpp mig." Sa jag kort. Dante flinade, wow han var konstig. Men han släppte inte. Han släppte inte ens min stenhårda blick.
"Dante seriöst vi börjar snart." Sa Ludwig, Dante släppte inte min blick. Men han släppte min hand. Jag trängde mig förbi en sista gång och han släppte förbi mig. Med ingen tanke på att han fortfarande hade min mobil klev jag snabbt in i skolan. Snabba steg hördes bakom mig och jag såg hur den där Ludwig gick upp bredvid mig.

"Du glömde din mobil." Sa han efter en stund. Han gav mig den och jag tog tacksamt emot den. Jag log tacksamt innan jag skyndade bort. Även fast jag visste att han skulle till samma skåp, typ, så lämnade jag han där bara.

Efter kanske fem minuter av "ursäkta" och stela skratt hade jag kommit fram till mitt skåp. Det var mindre än två minuter tills vi började och detta var bara första skoldagen. Om jag skulle ramla varje dag in i hans famn tio minuter innan jag började kommer jag dö.

För visst var Dante snygg, men kanske inte Stockholms snyggaste. Jag skulle verkligen inte tycka det var så dåligt att ramla in i hans famn varje dag. Eller att få känna hans andedräkt mot min hud...

"Du stirrar bara in i ditt skåp och våran lektion börjar nu?" Sa Ludwig som stod vid sitt skåp.
"Va?" Sa jag förvirrat.
"Din lektion. Den. Börjar. Nu." Sa han högt och övertydligt. Jag öppnade skåpdörren när jag väl fattat och slog nästan den rakt i ansiktet på honom. Jackan slängde jag bara slarvigt in i det för tillfället tomma skåpet. Jag stängde det lika snabbt jag öppnat och insåg att Ludwig hade börjat gå. Snabbt som in i för att hinna med han låste jag det med skåpnyckeln och la den i fickan tillsammans med min mobil.

"Du kan ju inte bara sticka utan mig?" Sa jag när jag väl kom ifatt han.
"Asså tjejen, jag känner inte dig. Tro inte bara för att jag gav dig din mobil igen att vi bli bästa vänner för det." Sa han, jag gav han en förvånad blick.
"Du låter så jävla dryg." Sa jag lite förvånat.
"Newsflash, det är de flesta här. Fast det kanske inte fransyskan vet om." Sa han och gick mot en dörr där det stod "naturvetenskap, 1."
"Fransyskan vet ganska mycket om hon får säga det själv." Väste jag. Han öppnade dörren och mimade damerna först. Han blinkade med ena ögat när jag gick förbi.

"Ursäkta att jag är sen." Sa jag och kollade nervöst mot läraren. Ludwig kom med in i och ursäktade sig.
"Det är inga problem, Belle Godeaux och Ludwig Kronstrand eller hur?" Frågade hon. Jag nickade. "Belle, du kan sätta dig nere vid Asta." Hon pekade ner mot en tjej med brunt, långt hår som satt nere i hörnet. Jag nickade som svar och satte mig ner vid henne. Ludwig försvann ner vid han där Noelle eller vad han nu hette som jag och Isa såg på tunnelbanan.

Jag log mot Asta när våra blickar möttes. Hon började direkt viska med mig.
"Är du med Lindhe?" Frågade hon nyfiket. Mina ögonbryn åkte ihop till ett bekymrat uttryck.
"Nej jag vet inte vem människan är." Viskade jag tillbaka. Jag hade blicken fram mot katerden men såg ur ögonvrån att Ludwig och hans kompis kollade rakt på mig. Såg jag så bra ut idag eller?
"Har hört att han inte är så mycket till pojkvän. Riktig fuckboy enligt vissa." Viskade hon tillbaka. Denna tjejen var en sådan som verkade trevlig, det märkte jag direkt. Och att Dante skulle vara sådan förvånar mig inte, han hade ju hela paketet bara i ansiktet om man säger så.