Pain Makes People Change \\ Dante Lindhe ✓

1.5

Belles Perspektiv
5/9-18, tisdag
_______

I den svarta Ferrarin satt en kille mina föräldrar hade anlitat. För att hålla koll på mig. Han kunde omöjligt vara över tjugo, minst 18 iallafall.

Jag log svagt till han innan jag kollade ut mot fönstret där jag såg hur Dante kollade oroligt ut.

Jag kände hur han tryckte ner pedalen och hur bilens hjul skriade och hur vi försvann bort från Huddinge.

"Asså jag kan ta mig hem själv." Sa jag så snällt jag kunde. Killen kollade på mig för en sekund.
"Inte enligt dina föräldrar." Sa killen nonchalant och kollade ut på vägen med en fokuserad blick.
"Snygg attityd du hade då." Sa jag lite snofsigt och åkte ner i sätet lite.
"Jag gör ju inte detta frivilligt om du tror det." Fnös killen. Jag kollade på han och insåg snabbt vem det var.
"Camilo?" Sa jag och höll på att börja skratta. Han kollade irriterat på mig.

"Saknat mig eller?" Sa han efter en stund och log mot mig.
"Trodde du flyttat till New York för alltid?" Sa jag och satte mig upp riktigt. Han skakade på huvudet.
"Dina föräldrar sa att du började hänga med dem där galningarna." Sa han, med galningarna antog jag att han syftade på Dante och dem. Jag kollade ner på mina skor lite generat.

Camilo hade alltid varit en sådan som jag alltid känt, kändes det som iallafall. Även fast han var två år äldre än mig så blev vi vänner direkt då jag klev in igenom skolans dörrar. Han var liksom den där man visste att man skulle bli vän med trots att vi inte gick i samma klass. Om man kan säga det så.

"De är rätt lugna." Sa jag och kollade osäkert upp på han.
"Ja när de är med dig ja. Men de skjuter hej vilt på allt och alla." Sa Camilo. Jag skakade på huvudet. De som är sådana mesar skulle aldrig skjuta något. Inte ens skjuta iväg en fotboll.

"Men jag hörde att du träffat någon och att ni har kul?" Sa Camilo för att byta samtalsämne.
"Ja. Dante Lindhe." Sa jag tyst och kollade ner på mina fötter igen.
"Skojar du med mig eller? Du måste skoja eller hur?" Sa han oroligt och körde om en annan bil. Lite generat ut genom fönstret på den andra bilen.
"Nej." Sa jag bara. Camilo kollade snabbt på mig och tog tag i min hand.
"Hur länge?" Sa han, jag skakade på huvudet.
"Vi blev tillsammans igår." Sa jag och drog försiktigt mig ur hans grepp.
"Om han gör något mot dig som du inte gillar så säg till mig direkt så klår jag upp han." Sa Camilo och gasade på lite. Jag nickade svagt och började fingra med mina gelé naglar.

-

"Hänger du med in eller?" Frågade jag Camilo när han parkerat bilen.
"Det är klart? Jag har saknat att vara med min bästa vän ju." Sa Camilo och log. Jag log tillbaka och hoppade ut ur Ferrarin.

Med snabba steg gick vi in i genom portarna till trapphuset. Jag bodde tre trappor upp vilket alltid gick lika snabbt att ta sig upp för.

"Har det förändrats något här då?" Sa han när vi kom in i lägenheten.
"Stockholm är ju samma." Sa jag och tog av mig mina ytterkläder. Han log lite mot mig.
"Du då? Har du förändrats?" Sa han lugnt och stilla. Jag ryckte på axlarna.
"Det är inget jag vet om." Sa jag och gick in i vardagsrummet där det fortfarande låg några ölburkar på bordet som jag snabbt plockade upp. Med kvicka steg försvann jag med dem till där vi la all vår pant. Vilket betydde att jag ikväll behövde gå ut med den påsen och panta.

"Hade ni det vilt inatt?" Sa Camilo och la sig på soffan.
"Naej. Vi var bara några som hängde men inget vilt." Sa jag och slog mig ner i soffan bredvid och satte på TVn.
"Du vet.." Började Camilo men min mobil började plötsligt ringa. Ludwigs namn prydde skärmen och jag lyfte på luren och svarade.