Pain Makes People Change \\ Dante Lindhe ✓

1.8

Dantes Perspektiv
6/9-16 onsdag
_________

"Åh Dante du hade inte behövt komma." Sa en skrovlig röst. Hans mamma låg nästan helt utslagen i sin sjukhussäng.
"Jag var ändå i närheten så det är okej." Sa jag och gick med ett snett leende på läpparna fram till henne med raska steg. Hon log också snett och studerade mig försiktigt från topp till tå. Hon pekade svagt på stolen bredvid henne och beordrade mig med sin blick att sätta sig ner.
"Hur går det med skolan? Kristina sa att det varit mycket frånvaro på sistone och att du varit i Paris en sväng med någon tjej." Sa hon och la sitt hår bakom örat. Hon kollade med en blick fylld av eantuasm och förväntan på mig.
"Ja det har varit mycket annat på sistone." Sa jag tyst och kollade ner på mina händer. De som hade små tatueringar på fingrarna och ett litet plåster med gröna monster på.
"Ni håller väl inte på med den skiten fortfarande?" Frågade mamma. Jag kollade upp på henne. Blicken jag fick var besviken. "Dante du kan dö. Fattar du det? Du måste sluta." Fortsatte hon lågmält. Jag kollade ner på mina händer igen.
"Jag har en flickvän nu." Sa jag med låg röst för att slippa prata om gänget. "Hon är fin." Min mamma la två fingrar under min haka och gjorde så våra blickar möttes. Man såg sjukhusnattlinnet vilket bara fick mig att tänka på dem andra gångerna hon hade fått åka in tillbaka till de kritvita väggarna och den sterila omgivningen som var lite för ren.
"Är hon snäll? Inte som dina andra?" Frågade mamma, mjukare på rösten än innan.
"Hon är väl okej. För att vara Godeauxs dotter." Sa jag och lutade mig tillbaka i stolen. Mammas uttryck blev förvånat.
"Belle? Lilla Belle? Henne måste du vara snäll mot, hon har varit så vänlig mot mig och bett om ursäkt när hennes föräldrar bettet sig som skit mot mig." Sa min mamma och log svagt för sig själv.
"Hon vet inte om att jag är din son va?" Sa jag och lät min blick falla ner i mitt knä igen.
"Nej det tror jag inte." Sa hon och vred sig lite i sängen.
"Okej." Sa jag och skruvade lite obekvämt på sig. Om mamma bara hade vetat att vi tänkt kidnappa henne för pengar, hon kommer att bli besviken och det var något jag visste redan nu.

"Kan du inte berätta mer? Vad gör ni två egentligen?" Sa hon och log stort så hennes tänder syntes. Jag kollade svagt upp mot henne och log vid tanken på Belle.
"Nej vi bara ligger... Jag menar tar det lugnt tillsammans, ligger är fel ord. Ibland kanske vi festar, utan alkohol såklart." Sa jag och rodnade lite svagt i mitt ansikte som folk skulle kalla alldeles symmetriskt.
"Äsch Dante du behöver inte oroa dig med alkoholen, jag festade också med alkohol i din ålder." Sa mamma och log svagt igen. Jag kunde knappast se min lilla mamma dansa, full på en hemmafest. Fast ingen kan väl ha sett sin förälder ens dansa egentligen?

Våran konversation fortsatte, vi snackade om allt mellan himmel till jord och tiden bara rann iväg. Sjuksköterskorna hade fått tvinga ut mig från hennes sjukhusrum ut i den nu tysta korridoren. Det luktade kyckling från matsalen längre bort men jag tänkte bort tanken att äta en god kyckling bit. Med raska steg och händerna i fickorna gick jag utifrån avdelningen och ner för trapporna. Jag mötte Belle, igen, i trappan. Fast nu hade hon rusat efter mig och petat mig försiktigt på axeln.
"Hej." Viskade hon när hon märkt att jag sett henne. Hon la min arm kring hennes axlar och kollade med ett svagt leende upp på mig.
"Varför är du här?" Frågade jag lågt och fortsatte gå med henne bredvid.
"Mamma." Sa hon och kollade ner i marken. "Det var någon allergisk reaktion, de säger att hon kan gå hem men pappa tvingar henne att stanna här i ett dygn till. Durå?" Jag höll upp dörren för henne och vi kom ut vid vägen där bilar for förbi.
"Min mamma har opererats för några dagar sedan igen. Hon har något skumt på gång fast varken hon eller min moster säger något om det." Sa jag och log ner mot henne.
"Är din mamma Tarja Lindhe?" Frågade hon lite ogenerat. Jag nickade svagt. Hennes blick lös upp.
"Å jag önskar hon var min mamma. Hon är så snäll och trevlig och en gång när vi träffades på ett café i åttan hjälpte hon mig med ett jättesvårt prov och om det inte varit för henne hade jag failat totalt." Sa Belle och babblade okontrollerat på om min mamma och hur snäll hon var. Jag kollade fascinerat på henne och hörde hennes röst bli lite tröttare för varje mening som gick.
"Fast det är ju tur att hon kan bli din svärmor dårå." Sa jag på skämt. Belle kollade på mig och fnissade svagt till.
"Jaaaaa, fatta vilken grym farmor hon hade varit? Mamma hade ju kolat helt om vi två bildat en familj när vi blir äldre." Sa hon drömmande. Jag kollade på henne.
"Jag skulle kunna se oss tillsammans tills vi blir väldigt gamla. Fast man ska ju inte säga så, då jinxar jag ju det bara." Sa jag och flinade lite.
"Ja det är ju sant, nu får vi vara tysta då om det." Sa hon och skrattade lågt för sig själv. "Men du är det okej om jag rider på din rygg? Mina ben är helt paj." Jag ryckte på axlarna och gick fram till närmaste elskåp där hon försiktigt hoppade upp på min rygg. Hon vinglade försiktigt till när jag gick längs gatan med henne. Jag var nära på att tappa balansen några gånger men jag höll mig på mina fötter ända till Belles lägenhetshus.

"Ska du hänga med upp?" Frågade hon lite små nervös. Jag kollade på henne där hon stod framför mig. Hennes ögon glittrade från ljuset av gatuljusen.
"Måste nog hem till min moster." Sa jag och skruvade lite på mig. Hon log och nickade förstående.
"Vi ses imorgon då." Sa hon och kysste mig försiktigt på läpparna. Jag la försiktigt handen bakom hennes huvud och började kyssa henne lite hårdare. Ett leende spreds på hennes läppar innan hon släppte kyssen och kollade mig in i ögonen. Jag log åt henne och gav henne en kyss på kinden.
"Godnatt." Sa jag lågt och började gå till tunnelbanan. Kanske inte för att åka hem utan till Noel där vi skulle träffas och planera, ja kanske det dummaste jag kommer göra i mitt liv, kidnappningen på Belle Godeaux.
Jag slängde en blick bak och såg att hon hade försvunnit in i sitt trapphus.

Efter en dryg halvtimme hade jag knackat på dörren till Noel och satt i hans rum med resten av gänget.
"Okej när ska vi göra det?" Frågade Noel och lät blicken vandra mellan killarna i rummet.
"Fredagkväll? Det är ju någon fest vi kan lura med henne på." Sa Ludwig och gav mig en nervös blick.
"Det här känns inte bra." Mumlade jag tyst för mig själv. Jag hade en mindre bra magkänsla och man ska ju lita på den.
"Dante du kan inte dra dig ur nu." Sa Camilo som stod i en hörna med armarna i kors.
"Nej jag vet men hon har ju gjort så mycket för mig och hon betyder mycket och att förlora henne skulle vara skit tråkigt." Sa jag med förtvivlan i rösten.
"Din idiot, bara för du är kär så ska inte det fucka upp våran plan. Vi måste ha pengarna och Belle är det ända sättet vi kan få dem." Sa Axel med en gnutta ilska i sin röst. Jag kollade ner på mina händer och suckade.
"Charre har en lokal vi kan låna. Den är en bit utanför Stockholm men jag tänker såhär att du Camilo kör oss dit och sen sätter vi ihop en stol och sätter fast henne där som dem gör på film." Sa Noel och gungade lite fram och tillbaka på sin skrivbordsstol.
"Är det inte bättre att vi låser in henne i ett rum?" Sa Ludwig. Noel ryckte på axlarna.
"Jag tänker vi kommer mest ha henne i en dag innan vi ber hennes föräldrar om en lösensumma." Sa Noel. Axel nickade instämmande till det Noel just sagt.
"Dante du tar hand om henne och liksom hänger med i bilen till lokalen så sätter vi upp det innan." Sa Camilo och steg fram. "Så hämtar jag er i Ferrarin från skolan på fredag också får ni andra skolka och fixa det under dagen. Vi måste ju ha mat och sådant och ni får inte glömma era vapen."
"Vi ska inte använda dem va?" Sa jag, Noel skakade på huvudet.
"Kan du vara kall mot henne då vi är där, Dante? Kan du lova det?" Frågade Noel. Jag svarade inte han.
"Det här är psykopatiskt. Jag tänker fanimej inte försvara er om ni åker fast." Sa jag argt och spände mig. Jag såg i ögonvrån hur Camilo spände till sig lite när han märkte min attityd.
"Du blir knäppt om du inte är med." Viskade han lågt ut i luften.
"Det är alltid ni som ska förstöra mina förhållanden. Jag älskar ju henne! Ludwig du vill väl inte tappa kontakten med henne? Camilo hon är din kompis? Betyder hon inget för dig?" Sa jag högt och ställde mig kvickt upp. Camilo greppade tag om sin pistol i fickan men släppte den snabbt.
"Dante det har varit en fasad. Hon har brutit in till din. Du var ju med på detta när vi började med det hela." Sa Camilo. Jag kände bara lusten att smälla till han.
"Men jag visste inte att hon skulle vara så..." Började jag och kände hur tårarna kröp fram."Jag vill inte förlora en till människa i mitt liv." Det kom ut mer som en viskning och jag satte mig med en duns i Noels säng. Axel gav mig en bitchblick.

Min mobil började vibrera i fickan och jag tog upp den.
"Vem är det?" Frågade Camilo. Jag svarade och hörde Belles röst innan jag  satte på henne på högtalaren.

"Hej, är du hemma ännu? Tänkte annars om du skulle kunna komma hit det har hänt något." Sa hon stressat.
"Jag är inte hemma ännu. Vad är det som har hänt?" Frågade jag och kollade på Camilo med en trevande blick.
"Det är några som är inne i min lägenhet även fast jag låst om mig. Dante snälla kom, snabbt." Viskade hon med en djup rädsla.
"Jag kommer, stanna kvar i luren." Sa jag och ställde mig upp från Noels säng och gick ut från hans rum med snabba steg. Jag tog på mig mina skor och skyndade mig ut. Några sekunder efter hörde jag hur några andra snabba steg bakom mig.
"Dante dem är på väg mot mitt rum. Hjälp mig snälla." Sa hon och jag hörde hur hennes tårar började komma.

______
ÅTERIGEN!! FÖRLÅT FÖR SÄMST UPPDATERING.
Har snart jullov och jag är mest bara för trött när jag kommer hem från skolan. Men tycker ni jag ska ta en paus med denna boken för att skriva klart några kapitel nu under lovet eller publicera kapitel när jag blir klar med dem?

Ni får gärna lämna en kommentar vad ni tyckte och rösta.
Ha en fortsatt trevlig helg!
/Noelflikes