Pain Makes People Change \\ Dante Lindhe ✓

0.4

Belle
Tisdag 23/8-2016
__________

"Skönhet." Sa jag kort. Egentligen var det bara för sarkasmens skull. Dante höll om mig fortfarande och visst var det bekvämt men jag visste vad jag behövde göra.

Efter att ha berättat om gårdagen inför mina föräldrar hade de bett mig om en tjänst. Vilket i sig är konstigt men de sa att jag skulle få pengar igen för det. De sa att de behövde komma åt Dante för något. Jag bara ryckte på axlarna och fortsatte med livet fram tills inatt då jag låg och tänkte på det.

"Fett najs namn." Sa Axel. Han flinade mot Dante antar jag, för han rörde lite på sig och höll om mig lite hårdare.
"Antar det, Isa säger att jag bara behöver hitta ett odjur som kan bli min prins. Men hon är fett jobbig om jag får säga det själv. Hon klagar alltid på att allt i min omgivning är perfekt medans hennes är sämst." Suckade jag. "Hon kan ha en riktig dubbelmoral med för den delen. Ena dagen står hon och pratar med mig om hur snygg de där byxorna är eller att vi ska festa. Den andra kan hon stå och säga saker som att jag är ful och inte är snygg och att hon inte vill hänga med mig. To be honest så är jag bara med henne för hon är den ända jag känner från nian som går på Värmdö. Och för att mamma gillar henne." Dante började skratta. Jag satte mig upp riktigt men han drog mig tillbaka igen.
"Hon känns inte äkta." Sa Noel.
"Hon är Sveriges största lögnare och inget med henne är äkta." Sa jag, Noel nickade svagt och gav Axel en sårad blick.

I tjugo minuter satt jag tyst medans de andra pratade. När jag försökte ställa mig upp tog Dante tag i mig. Han var konstig, dock kanske för vi delat en kyss på tunnelbanan och vi hade träffats igår. Men ändå? Jag skulle ju ändå bara sätta mig ner bredvid han. Antar att han ville ha mig i mitt knä.

"Östermalmstorg." Sa rösten ut i högtalarna och Dante gav mig en lätt klapp på axeln vilket jag tog som att jag kunde få ställa mig upp. Han släppte taget om mig och jag ställde mig upp.

Jag gav Ludwig en oförstående blick när han gav mig en blick. Jag kände för att ge han en liten örfil men han var inte värd det.

Dante omfamnade min midja och drog mig nära sig. Så tydligen var han inte så blyg som jag egentligen trott. Men om jag ska lyssna på Asta angående att han var en riktig player så lät jag de bara gå. Jag var ju med han för mamma och pappa behövde hjälp ju. Det hade ju hänt, en gång tidigare. Då satte mamma och pappa dit han för något han gjort. Det är ju konstigt hur de vill att jag ska göra tjänster åt dem. Men jag antar att det är till något viktigt..

Dantes hand hade åkt ner lite när vi stod på rulltrappan. Det hördes från tunnelbanans perrong att någon ropade på dem.

"Eeeey brooor!" Ropade Ludwig högt till killen som kom upp till där vi stod.
"Janni." Sa Noel kortfattat och kollade ogillande mot killen med lite lockigt hår. Valter gav söderpojken en ogillande blick innan han hälsade på alla förutom Noel.

"Är inte du advokaternas dotter?" Frågade han mig. Jag nickade och log. Slutet av rulltrappan kom och Noel tog ledningen till dit vi skulle. Han gick snabbt och kollade bara rakt fram.
"Jo, ja det kan hända." Sa jag kort och kände hur Dantes blick brände. Han satte armebågen löst i min midja. Jag gav han en obekväm blick och aktade lite på mig. "Vad?" Väste jag. Han gjorde hängläpp till mig.
"Dante, behandla henne som om hon var en skör diamant. Du vet vad som annars kommer." Sa Valter. Detta gänget var riktigt oklara hela högen.

Noel svängde in mot en lägenhetsbyggnad och Dante drog med mig upp. Valter och Ludwig stannade utanför och gjorde tummen upp när jag kollade mot dem. Eller inbillade jag mig det bara.

"Dante vart ska vi?" Frågade jag tyst. Han hyschade mig och gav mig en irriterad blick.

Vi gick några trappor i ett smalt trapphus när jag såg hur Noel stod och knackade på en dörr. Axel stod bakom han redo att dra upp något ur sin ficka. Dante ställde mig bakom han och gjorde så jag höll i mig hårt i hans midja bakifrån. Han mumlade något och jag la pannan mot hans rygg.

"Flike?" Hördes mummel från dörren. "Du har hela gänget med dig?" Axel slappnade av, det kändes nästan i luften.
"Charre." Sa Noel kort och gott. Den sunkiga omgivningen var inget som jag var van vid.
"Vad har Lindhe lyckats med något? Är det därför han står och ser stolt ut?" Sa rösten från dörren. Dante skruvade lite på sig. Han kollade bak på mig med en trevande blick. "Aha det är advokaternas." Killen från dörren suckade och jag stack irriterat fram huvudet från där jag stod bakom Dante.
"Ursäkta mig men jag har ett namn och inte bara "Advokaternas"." Sa jag, Axel skrattade rakt ut. Generat försvann jag till bakom Dantes rygg och blundade.
"Fransyskan har attityd." Hördes Ludwig som sprungit upp varenda trappa med Valter i hälen. "Hon snodde tillbaka sin tändare från Dante."
"Han är bara inte tillräckligt snabbtänkande-" Dante nöp till mig i armen innan jag hann sätta punkt på min mening. Han vände sig mot mig och jag tryckte mig mot väggen jag var närmast.
"Man ska leva som man lär, men du lärde dig inte att man inte ska ha en sådan stor käft?" Sa han intill mitt öra. Jag blev knäsvag och kände hur hans mun sakta vandrade över min käke.
"Sluta, vi är inget." Sa jag och puttade ifrån han. Jag gick förbi de andra och gick snabbt ner för trapporna. Snabba steg hördes igen och de pratade tyst om något.

Ett par armar omfamnade mig bakifrån och lyfte upp mig mitt i steget. Dantes blåa ögon mötte mina.
"Darling du lämnar inte Dante Lindhe efter en kyss." Sa han och tryckte upp mig mot väggen. Våra blickar möttes. Han kollade bara på mig.

"Man lämnar aldrig mig."

________

Okejokej
Vill ni att jag ska köra kortare eller längre kapitel? Detta blev kortare för att jag började skolan i måndags och kommer hem så sent etc etc.

Ja, jag tycker det är lite segt att skriva nu i början då jag vill komma tills det börjar hända mera saker liksom.

Lämna gärna kritik, en kommentar eller en fråga om det är något ni undrar och rösta gärna med!
Tack.

//Noelflikes