Pain Makes People Change \\ Dante Lindhe ✓

3.7

12/10-16 tisdag
Belles perspektiv
det som är s.k på franska är "översatt" till svenska då mitt franska ordförråd är väldigt smalt.
____________

Stressat på väg bort från metron till skolan väntade jag på Dantes signal. Den kom upp bara några få sekunder efter jag gått över vägen.

"Hej, hur mår du?" Frågade han, jag svalde ner salivet som samlats i min mun.
"Bra och dåligt." Sa jag och kliade mig själv i håret.
"Vad är det då?" Frågade han, jag hörde en svag suck från han.
"Jag har fått jobbet på Chanel." Svarade jag han.
"Åh grattis! Jag är så stolt över dig ska du veta." Sa han, jag log lite för mig själv.
"Men jag kan inte komma till Stockholm för de behöver mig i Italien." Fortsatte jag. "Om jag inte kommer så är jag struken från listan." Jag inväntade på Dantes suck igen.
"Men går det inte att fixa?" Sa han, "jag menar du behöver väl inte vara där hela tiden?" Försiktigt tog jag fram en cigg la den mellan läpparna. Jag stod fortfarande utanför skolans område för man fick tydligen inte röka där inne. Vilken bullshit.
"Jo det är ju det." Sa jag, fortfarande med ciggen i munnen. "Och jag frågade dem om jag måste vara där hela tiden och förklarade våran situation. Men de ställde ett ultimatum och du vet att det kommer vara det ända jag kommer göra i Paris och jag vill verkligen inte missa detta." Just efter jag yttrat min mening kom besvikelsens suck från Dante. Jag tände min cigg och suckade också lågt för mig själv.
"Så du kommer inte?" Sa han, jag kände skulden på mina axlar.
"Nej." Sa jag och tog några bloss från min cigarett.
"Belle, går det verkligen inte? Kan du inte försöka få åka hit?" Sa han, jag tog ytterligare några lugnande bloss.
"Nej. Inte ens innan för de behöver hålla koll på min kost och att jag tränar rätt. Och de bad mig att börja lite löst med det redan när vi sågs första gången." Sa jag. "Designera jag träffade sa att de föredrar det här sjuka kroppsidealet och att jag borde kontakta en sån där byrå som kan hjälpa mig med sånt."
"Efter då?" Frågade han.
"Jag kan ta ledigt från skolan men vi får inte fira halloween tillsammans då ju." Sa jag, mitt idiotiska jag tog ett halsbloss och jag kände hur hostan började komma.
"Men det är väl bättre det än att inte träffas alls?" Sa han. Jag hostade till svagt.
"Ja, men jag vet inte hur jag kommer må då." Sa jag och skrapade med foten i marken.
"Men jag skiter i det Belle. Jag står inte ut att vara utan dig, jag ju sett dig i dina värsta stunder och bästa. Jag bryr mig inte." Sa han irriterat.
"Men JAG kan må jättedåligt psysikt på grund av dieten jag kommer gå på i några veckor." Sa jag, Dante suckade igen.
"Men jag skiter i någon 'modelldiet', du kommer till Stockholm vare sig du mår dålig eller inte. Det blir bättre om du är med mig, jag lovar dig." Sa han. Jag nickade. "Och Belle jag hör att du röker. Sluta genast om du nu ska vara så duktig på ditt modellsak."
"Vad? Är du arg nu för något jag inte kan påverka?" Sa jag högt. Dem som gick förbi mig kollade lite snett på mig.
"Nej jag tycker bara att det är typiskt. Men ha det så kul, jag måste in på min lektion igen och du har väl ditt att göra. Vi hörs senare." Sa han och la på. Jag tog försiktigt ner luren från örat och la den i min ficka.

Jag fimpade ciggen och gick till där Anaïs stod. Hon log mot mig men utan att säga något förstod hon att jag från och med nu inte kommer ha en så bra dag.
"Har du sprit med dig?" Viskade jag lågt, hon kollade snett på mig.
"Är den så dålig?" Sa hon, "och du ska inte ha något. Din mamma skickade det du ska äta och dricka och där står det inget om någon sprit." Jag suckade, jag ville bara slå sönder något egentligen. Men moralen satte stopp. Mamma och pappa skulle bokstavligen explodera. Helt ärligt efter jag fått reda på att jag måste gå ner i kilon fastän att jag var underviktig som det var sen Kevin så ville jag också slå sönder världen. Men återigen, moralen och tiden fanns inte där. Det var väl bara att le och vinka.

Sierra skjutsade mig återigen till ett stort hus, hon släppte av mig framför dörren och där var chanels märke på dörren. Jag förstod att de skulle börja mäta och sånt inför Italien. Varför åkte de inte bara till Rivieran? De var ju typ samma klimat och så ju.

Efter en stund betänketid så ringde jag på dörren. En kvinna öppnade dörren och lät mig komma in. Hon började prata snabbt på franska, det jag kunde uppfatta var: "förskräckligt", "c'est beau" och massa annat.
"Karl sitter där inne, knacka bara på så öppnar han." Sa kvinnan. Jag kollade lite konstig.
"Lagerfeld?" Sa jag, hon nickade bara. Otåligt knackade hon på dörren åt mig och försvann hon. Det hördes steg från inne i rummet. Försiktigt öppnades dörren och en ung man tittade ut?
"Aha du är hon, kom in." Sa han. Jag såg på killen att han hade skarpa kindben. Den liknade nästan Dantes, bara att killens kindben var i en annan liga. Det ansiktet kunde omöjligt vara naturligt, det måste vara mycket Botox inblandat där. "Karl, här är Belle." Killen satte försiktigt armbågen i min midja vilket fick mig att gå fram till skrivbordet och stolarna där han satt. Det var verkligen den Karl Lagerfeld. Vad var ens detta? Fick man verkligen träffa han sådär och anlitade ens Chanel modeller på detta sättet de gjort med mig? Måste man inte ha en byrå som verkligen håller koll på allt åt en.

"Hej, Belle." Sa jag och sträckte fram handen till han. Försiktigt tog han min hand och vi skakade ett väldigt lätt och fint handskak.
"Veronika ljög inte. Du passar perfekt för kollektionen." Sa han, jag log artigt tillbaka och la bena försiktigt i kors. Jag kände mig så dåligt klädd för situationen. Jag satt i skolans tröja och ett par helt vanliga, tråkiga jeans. Och mina slöa Nikes såklart.
"Åh ja angående kollektionen." Sa jag försiktigt. Det är nu han kommer skicka ut mig och göra så jag inte kan få ett jobb någonstans.
"Ja de berättade om ditt så kallade problem." Sa Karl, han gav killen som öppnat dörren åt mig en blick. Plötsligt sprang han iväg mot det som såg ut att vara ett kök. "Jag hatar att separera två personer från varandra. Speciellt den här Young Love grejen. Belle du får jättegärna träffa din lover. Men du blir så hemskt begränsad och det är inget jag kan rå för när du blir modell." Jag nickade svagt och artigt.
"Jag kan åka veckan efter men jag vill så gärna fira våran första Halloween tillsammans och..." Sa jag men fortsätta den meningen var inget jag ville.
"Jag förstår. Du är ung, har en pojkvän som du saknar. Det är nästan den perfekta romantiska filmen. En prinsessa separerad från sin prins. Säg mig hur ser han ut?" Frågade han från tomma intet. Den här Karl Lagerfeld var verkligen lätt att prata med. Jag tog upp min mobil och letade upp en bild på han.

Den första, bästa och någorlunda vettiga jag hittade var på när jag låg på hans bröst och han lekte med mitt dåvarande isblonda hår. Det leendet och dem händerna saknade jag något enormt. Han saknade jag.
"Åh jag ser. Jag får så många idéer från det här till en story." Sa Karl, han tog upp ett väldigt cleant antecknings block. "Visa mig mer bilder snälla."
Jag letade upp en bild på oss igen, fast på skolgården där jag satt hans knä med en cigarett i mungipan. Fast vi kollade in i varandras ögon. Och log såklart lite.
Karl antecknade. Jag kollade generat vidare genom min kamerarulle. Jag hittade en bild på oss igen fast denna gången var det en screenshot på hur jag satt i sjukhussängen helt blåslagen.
"Men gud vad hände där?" Sa han, jag skakade på huvudet.
"En tidigare pojkvän ville skada mig och jag blev kidnappad och misshandlad under en kort tid." Sa jag lågt. Karl skissade ner det igen.

Detta måste vara den konstigaste dagen på länge, det må jag säga.

__________

Hejhallå, jag bjuder på ett kapitel med Karl Lagerfeld, Dantes irriterade sida och Anaïs någorlunda korta ton. Hoppas ni gillade det 💜 tack för 13k läsningar med, de e helt sjukt ju.

Rösta mer än gärna och lämna gärna kritik eller en kommentar. Allt uppskattas.

Trevlig torsdag!!
//Noelflikes