Pain Makes People Change \\ Dante Lindhe ✓

0.5

Belles Perspektiv
23 Augusti 2016 Tisdag.
Kan innehålla känsligt innehåll enligt vissa.
_________

"Fattar du ingenting eller?" Nästan skrek Dante till mig när vi kommit ner på gatan efter stannat hos deras kompis i minst en timme.

"Vad? Inte mitt fel att du gör så?!" Sa jag med hög röst. Hans hand var knuten och kollade spänt fram. Vi gick fram längs en gata med de andra bakom oss. Vi passerade de stora byggnaderna en efter en.

"Gör vadå? Kan du lära dig lite fucking respekt och inte har så stor käft!?" Nu skrek han. Eller hade väldigt hög röst. Folk kollade snett på oss, det var otroligt pinsamt då minst halva Stockholm vet vem jag är. Antingen är det positiva tankar kring mig och min familj eller negativa eller hatiska nästan.

"Ursäkta mig, du kan inte säga att jag är din efter två kyssar." Sa jag och aktade mig för några som gick förbi. Vilket i sig fick mig att gå närmare Dante som jag inte ville. Han tog ett hårt tag om min handled och stannade mig. Jag gav han en obekväm blick och försökte krångla mig ur det.

"När du varit där uppe och hört vad vi pratat om kan du inget mer än att vara min." Sa han. Jag kände hur en hand las på min axel och på reflex kollade jag bakåt.

"Allt under kontroll här?" Frågade mannen oss. En vakt, såklart.

"Ja allt är bra här. Vi diskuterar bara." Sa Dante och tog min hand. Han log och gjorde så jag ställde mig bredvid varandra.

"Bra. Godeaux, hälsa hem från Martinsson." Sa han, jag nickade och vakten försvann vidare.
Titta, jag sa ju det. Halva Stockholm känner igen mig som Godeauxs dotter.

Dante gav mig en lika stenhård blick så fort vakten försvunnit runt hörnet. De andra killarna stod en bit bort och deras blickar brände.

"Vad? Fortsätt läxa upp mig eller ska du bara stirra ut mig?!" Sa jag högt till han. Hans blick mjuknade som den gjort när vakten kom.

"I fortsättningen säg inget om mig som är dåligt runt han vi träffade. Det blir så himla dumt i slutändan för oss båda." Sa han och log halvhjärtat.

Visst, visst kan jag det. Men om jag vill det?
Nej. Absolut inte. Jag tar gärna vilken möjlighet som för att vara extra jobbig mot Dante. Om han vill ha mig ska han inte kunna ändra på mig.
"Dante du måste va Svergies oklaraste person." Sa jag och började gå ifrån han. Han släppte min hand och gick bakom mig istället. Händerna hade han nu placerat på mina axlar iställer och styrde mig mot de andra.

"Okej Stockholms idioter. Vad är planen nu då?" Sa Valter högt, Noel såg ytterst irriterat mellan mig och Dante.
"Dante kan..." Började jag men Dantes grepp om min axel blev hårdare. Jag bet ihop och kollade ner i marken.
"Vi ska till Orminge istället för Lidingö. Noel har ju sagt det tusen gånger Valter." Sa Axel irriterat till Valter. Han ryckte bara på axlarna.
"Vi kanske ska dra då. En buss går snart härifrån." Sa Dante och gav de andra fyra en menande blick. Det såg jag ur ögonvrån och Dantes grepp om mina axlar hade lättat. Jag rullade lite på axlarna. innan jag kollade tveksamt upp dem andra.
"Låter som en god idé." Sa Ludwig, "Dante led vägen, du vet vart vi ska." Dante nickade och började gå. Jag stannade kvar några sekunder med Ludwig, han sa inget utan kollade bara frågande på mig.

"Är det något?" Frågade jag han snabbt. Han ryckte på axlarna innan vi började gå lite efter de andra killarna.
"Jag tycker inte om att du triggar Dante på det sättet." Mumlade han knappt hörbart.
"Den killen kan drömma vidare. Han ljuger för dåligt och ser inte ens svår ut." Sa jag och log svagt. För visst kändes det som om han ljög för mig. Och han var inte så svår som han såg ut att vara.