Pain Makes People Change \\ Dante Lindhe ✓

3.8

12/10-16 tisdag
Belles perspektiv
______________

"Vi kanske kan göra ett undantag för dig, Godeaux." Sa Karl. Jag kollade upp på han efter att ha berättat om mitt liv. Och Dante.
"Tack, tack, tack!" Sa jag och la upp händerna på bordet. Han log försiktigt.
"Men det är riktigt synd för du passar perfekt för kollektionen." Sa han, jag nickade försiktigt. "Jag ska inte hålla tillbaka dig mer. Mina assistenter kommer att ringa dig och boka fotosessioner efter hand på hemmaplan ett tag framöver. Fortsätt bara som du gjort nu så blir det perfekt. Jag hoppas att vi ses snart igen." Han ställde sig upp och likaså gjorde jag. Vi skakade försiktigt hand.
"Tack återigen. Det har varit en ära att få träffa dig." Sa jag, han log försiktigt tillbaka innan han viftade hit sin assistent som eskorterade ut mig. Sierra hade parkerat framför dörren precis när jag kom ut och jag kunde hoppa in direkt.

"Hejsan, du var glad." Sa hon, jag nickade.
"Ja, jag får ju åka hem till Stockholm igen så det är klart jag är lycklig." Sa jag, "inte nog med det träffade jag den Karl Lagerfeld??!!"
"Va? Gjorde du?! Lyllo dig, har hört att de aldrig låter deras modeller göra det." Sa Sierra och startade bilen igen. Jag spände fast mig för hon kunde köra som en galning ibland.
"Antar att jag är ett undantag." Sa jag och la handen under hakan. Jag blinkade för mycket, Sierra började skratta och jag likaså.

Tiden hade rusat iväg. Klockan stod på 3:32 den 30 oktober och mitt flyg gick om två timmar. Till Stockholm då. Jag hade tänkt överraska Dante med att komma hem då han fortfarande trodde jag skulle till Italien. Så för att försäkra att han inte skulle någonstans så bestämde jag mig att skicka ett sms och fråga om han var hemma.

Jag, 3:33
Ska du vara hemma idag?

Dante, 3:35
Takk för at du väcckte mig. Js ddet blr väl så. Hwr sä då?

Jag, 3:36
Tänkte bara om något skulle hända så finns du uppkopplad. Är du trött eller?

Dante, 3:37
Ljuset från mobilen är starkt och jag är blind så det är antagligen därför?

Jag, 3:37
Du är ju mysig. Vi hörs sen jag måste dra nu. Sov så sött.

Dante, 3:38
Ja vi ses ju nästa vecka. Godnatt. ❤️

Jag slängde igen den sista resväskan, mamma väntade ute i hallen på mig och jag drog med mig dem två, lite mindre, resväskorna ut i hallen.
Mamma gav mig en trött blick när jag satte på mig mina ytterkläder.
"Är du redo att åka då?" Frågade hon med en trött ton, jag kollade upp mot henne.
"Ja." Sa jag, hon tog min ena resväska och vi begav oss till flygplatsen.

"Fem minuter tills vi landa på Arlanda flygplats. Tack för att ni flugit med oss och jag hoppas ni haft en trevlig resa. Och glad halloween." Sa flygvärdinnan ut i högtalarna. Jag kollade ut och skymtade staden längre bort i horisonten. Snart skulle jag få krama om min Dante.

Det hade tagit mig två timmar att få komma ut från flygplatsen och ta bussen från Arlanda. Men nu satt jag äntligen på tunnelbanan till Orminge och jag var bara tre hållplatser från Orminge Centrum. För att vara tunnelbanan gick de oerhört snabbt att komma dit jämfört med Metron i Paris. På ett kick hade jag tagit steget ut på perrongen och jag kände känslan av att jag kommit hem.

Dante, 9:20
Är du framme i Italien?

Jag, 9:28
Ja, det är så vackert. Men jag skulle göra allt för att få vara med dig :(

Dante, 9:29
Du ska se att vi tar igen allt du missar under veckan.

Jag, 9:30
Mm.

Återigen slank mobilen ner i fickan. Jag kollade runt omkring mig för att se om någon jag kände var här. Men det var rätt tomt på folk helt ärligt för att vara en söndagsmorgon.
Dante kommer bli så glad över detta. Hoppas jag iallafall för jag har knappt kunnat hålla mig från att berätta för han.
Jag tog starten upp från rulltrappan, hans lägenhet var något kvarter bort så jag trallade på i en ganska snabb gång för att komma till han. Snabbt gick det med, på en kvart hade jag kommit till hans port och knappade in koden. Dörren gick upp och jag gick in mot hissen. Den var tom och ingen skulle in eller ut så jag kunde åka upp i lugna och ro till femte våningen. Ingen Dante var ute och gick i trappan vilket var bara positivt för då kunde jag ju överraska han.

Försiktigt och så tyst jag kunde gick jag ut från hissen och mot dörren in till lägenheten. Jag tryckte försiktigt ner handtaget och dörren gick upp utan ett ljud. Lika tyst som jag klivit ut ur hissen lyfte jag in mina väskor och stängde dörren. Det var inte mer skor än vanligt på mattan så jag antog att hans moster var ute på ärenden eller jobbade och han var ensam hemma. Jag började gå oerhört försiktigt mot hans rum och knackade på dörren. Ett tyst "kom in" hördes, jag öppnade dörren lite och kikade in. Där låg Dante helt upptagen i sin mobil. Jag log och öppnade dörren lite mer så den knarrade till. Dante kollade upp på mig och fick nog nästan en hjärtattack.

"Belle?!" Ropade han högt och la ner mobilen. "Är inte du i...?"
"Italien, jo visst." Sa jag, han ställde sig upp och kom fram till mig.
"Men hur?" Sa han, han var mållös. "Skulle inte du förlora jobbet om du inte hängde med."
"Ja tills jag pratade med Lagerfeld om det." Sa jag. Han blev ännu mer mållös.
"Du är helt jävla fantastiskt, det ska du veta." Sa han och la händerna på mina höfter. Jag tog upp mina händer till hans ansikte, jag kände tårarna bränna innanför ögonlocken.
"Jag har saknat dig så mycket." Viskade jag lågt, mina ögon började tåras av lyckotårar. Dante la sin panna mot min. Försiktigt kände jag hur hans läppar nuddade mina lite trevande. Han började kyssa mig, slutade kyss mig, började kyssa mig igen och slutade. Ett lågt skratt lämnade hans mun
"Hur kunde du ens hålla tyst om det så länge?" Sa han, jag ryckte på axlarna.
"Jag antar att mitt huvud är helt segt på sistone för att jag tänkt på allt annat än Stockholm ända tills i fredags." Sa jag, han log och tog bort sin panna från min.
"Jag tror jag kommer mista mitt förstånd, du gör mig helt galen just nu. Jag trodde inte du skulle komma." Sa han. Jag tog bort mina händer från hans kindben.
"Men jag är här och din, i två hela veckor." Sa jag, han log innan han försiktigt tog upp ena handen och knäppte upp min jacka.
"Två veckor är så sjukt länge, och jag ska älska med dig hela tiden." Sa han och drog av mig min jacka.
"Det går ju inte hela tiden, vi ska väl festa imorgon kväll eller hur?" Sa jag, han nickade och tog mig i handen.
"Men vi kanske ska ta av oss våra ytterkläder miss Lindhe." Sa han, jag nickade instämmande. Med försiktighet drog han med mig ut i hallen för att hänga upp min jacka som han hade i armarna. Jag kände hur hemmavan jag blev på bara dessa minuterna jag pratat med Dante så jag ställde mina nikes lite slarvigt.

Men innan jag hann tänka en tanke låg jag i Dantes säng med han över mig med hans brännande kyssar längs min bara kropp.

___________

Hon e kvart i tre på en lördag (host måndag), hur hamnade vi två isär?

Ahahah sämsta referensen att dra nu, jag tror däremot detta är nästsista kapitlet innan epilogen :( det må inte vara det bästa men i nästa kapitel så händer de lite mer grejer.

Rösta, kommentera eller ge mer än gärna kritik. Allt uppskattas.

Ska ni förresten på några konserter i sommar? Jag ska nog kanske på Borgholm, Malmö och/eller GBG. De beror på. Hoppas ni har en trevlig kväll/natt/dag/lördag helt enkelt.

Vi hörs snart.
/Noelflikes 💖