Pain Makes People Change \\ Dante Lindhe ✓

1.1

Dantes Perspektiv
31/8 - 2016, torsdag
______________

00:00, make a wish som många säger.
Nu var min största önskan i livet att köra en rak höger rakt i Belles kusiners ansikte för hon var så irriterande. Hon stod och snackade med några killar som spanade in Belle hela tiden med för den delen. Förlåt killar, men hon är min.

Men ändå la jag all fokus på Belle. All fokus som jag kunde iallafall.

Hennes bruna ögon kollade in i mina. Ljuset från eiffeltornet reflekterades i dem. Det var vackert. Att se hur hennes mun rörde sig till de orden hon uttalade fick mig att känna..

Jag tänkte de tankarna igen och kände de känslorna. De "förbjudna" tankarna och känslorna om tjejen jag inte ville ha känslor för eller känna någon empati, sympati eller något annat för.

Men det är omöjligt när någon så smart och vacker tjej som Belle är framför än och bokstavligen uttrycker alla sina känslor om oss och mig, framför mig.

Vi alla vet ju vid det här laget att jag ska ha ett hjärta av sten. Som inte går att krossa. Eller få att bli mjukt.

"Lyssnar du ens på vad jag säger?" Frågade hon generat och kollade lika generat mot mig. Jag log mot henne och skakade på huvudet. Hon suckade och la huvudet på mitt bröst.

"Vad sa du då?" Frågade jag, hon skakade på huvudet. Hon kollade upp på mig igen. De bruna ögonen kollade lite kränkt mot mig.
"Att jag hatar dig och att Ludwig är min soulmate." Sa hon sarkastiskst och kollade kränkt upp mot mig.
"Trevligt trevligt." Sa jag.

"Jag sa att det kommer vara så stelt på fredag för min familj kommer bara tro att vi är något." Sa hon och kollade lite trött upp mot mig.
"Men vadå? Är vi inte någonting?" Retades jag.
"Nej vi är väl bara vänner?" Flinade hon och kollade lite obekvämt mot mig. "Nej vi kan inte vara något, vi har ju bara känt varandra i en vecka Dante." Jag himlade lite som tjejer brukade göra.
"Ska jag räkna hur många gånger vi legat?" Frågade jag. Hon himlade med ögonen åt mig och log svagt så att hennes smilgropar skymtade ljuset.
"Typ två och en halv gång?" Sa hon och slog till mig löst på armen. Kränkt drog jag upp handen mot där hon slog mig.

Men hon tog min lediga hand i hennes och började dra med mig närmare bort mot hennes kusiner och till det höga Eiffeltornet.

Men jag drog in henne i min famn och kramade hårt om henne.
"Jag stannar hellre på avstånd från det." Sa jag. Hon skakade på huvudet och fortsatte försöka gå. Men jag stod kvar, säker som Eiffeltornets grund förhoppningsvis var.
"Du missar något då." Sa hon och kom ut ur min famn. Hon fortsatte dra med mig men jag stannade kvar.
"Belle nej." Sa jag lite hårt och kallt på rösten. Hon kollade bak på mig med en förvånad blick.
"Vad var det för ton?" Sa hon lite irriterat. "Du pratar inte så till mig." Jag kollade på henne med en överlägsen blick.
"Jag pratar så som jag vill." Sa jag med den där hårda tonen och en kall blick på det. Jag drog manipulativt in i henne och tog tag i hennes käke. Sådär hårt.

"Dante du vet..." Sa hon mellan tänderna. Jag skakade på huvudet.
"Du ska bara vara tyst och hänga med mig." Sa jag och gav henne en snabb kyss på munnen.
"Dante om du gör detta en gång till så.." sa hon men hann inte avsluta meningen förens jag satte mitt pekfinger för hennes läppar.
"Inget att oroa sig för. Du vet att allt bara är ett spel." Sa jag och blinkade åt henne. Hennes blick blev plötsligt helt djup. Hon förde upp sin hand och omslöt min hand. Jag såg hur hon sakta tog bort den och la den vid hennes midja.
"Jag älskar dig och så men, ska du bete dig så här kan du bara gå direkt." Sa hon och log svagt. "Jag är inte intresserad att vara någon vars känslor man leker med eller att vara med någon som utnyttjar en." Hennes hand letade sig till under min haka. Jag kände hur hon tog ett grepp runt min käke och la sina naglar försiktigt vid min hud.