Pain Makes People Change \\ Dante Lindhe ✓

2.4

Belles perspektiv
23/9-16 Fredag
_____________

Dante kurade ihop sig med mig i knäet framför skräckfilmen vi kollade på. Han höll ett fast grepp om min hand, jag tror han var lite rädd helt ärligt. Försiktigt lutade jag mig mot hans bröst och la våra händer i mitt knä. Han kollade ner mot mig med ett leende. Han placerade en försiktig kyss på mina läppar innan vi återgick till filmen. Noel gav oss en bitchblick vilket jag besvarade med en dryg blick. Ett gällt skrik hördes från Ludwig i en scen där det egentligen inte var läskigt. Axel shushade han, men inte långt efter skrek han också till. Ludwig hade satt händerna i midjan på han samtidigt som en karaktär i filmen dog, utan förvarning!
"Fegisar." Sa Noel och tog ett lite hårdare tag om popcornskålen som han hade i sitt knä. Dante fnös till och la handen kring min midja.

-

"Tack för ni kom." Sa Dante när vi stod vid ytterdörren. Noel skulle stanna över inatt för en civilpolis skulle komma förbi under förmiddagen och eftersom han var där när de hittade mig så skulle de prata med han med.
"Tack för vi fick komma. Vi hörs om det?" Sa Axel och log svagt. Dante och Noel nickade. De sa hejdå, sedan försvann dem ner för trappan. Dante stängde och låste om oss.
"Din moster är iväg ikväll eller?" Frågade Noel som fixade med sin väska han drog med hit.
"Ja, hon är hos sin nya kille så vi kunde vara ensamma imorgon." Sa Dante och kollade på mig.
"Är ni nervösa då? Inför imorgon då?" Frågade Noel. Jag skakade på huvudet.
"Jag vill slippa se Kevins ansikte igen." Sa jag och drog efter andan. Dante lutade sig mot väggen för att kunna koncentrera sig bättre på vad jag sa. "Jag vet inte om mina sår och sånt syns lika tydligt."
"Får vi kolla då?" Frågade Dante. Jag nickade, försiktigt drog jag upp byxbenet där Kevin skrapat mig med en kniv.  Det var inget djupt sår men de fanns där. Han hade ristat in ett K på mitt ben med, vem gör ens det? Helt ärligt när jag blir arton kommer jag tatuera över det. Med vad som, kanske något som Dante har.
"Han är ju rentav psykopatisk." Sa Noel. Dante drog försiktig handen bredvid ärret som höll på att bildas. Jag drog ner byxbenet igen och ställde mig generat rakt upp igen.
"Äsch det försvinner." Sa jag och kollade ner på mina händer.
"Jag tar nog soffan inatt." Sa Noel för att byta ämne. Dante nickade och gjorde tummen upp mot han. "Ska lämna er. Godnatt." Sen försvann Noel runt hörnet.
"Ska vi fucka ur inatt?" Viskade Dante skämtsamt. Jag flinade lite åt han.
"Ja några kyssar skulle inte skada." Sa jag och la armarna om hans nacke. Sakta började Dante kyssa mig och jag kände mig ganska lycklig, inget jag gjort på länge.

-
Lördag 24/9-16
-

"Hejsan, Martin Johansson." Sa en man i 30 års åldern. Bredvid han var en kvinna också typ 30 år.
"Belle, Godeaux." Sa jag och skakade bådas hand.
"Freja." Sa kvinnan. Dante och Noel hälsade på dem innan de kom in i lägenheten. De sa inte så mycket innan de började fråga vad som hänt.

"Kommer du ihåg när du blev kidnappad?" Frågade Freja. Jag nickade, Dante drog upp sin mobil för att visa dem när jag ringt han.
"Tack. Dante spelade du in samtalet?" Frågade Martin. Dante skakade på huvudet. De nickade och antecknade.
"Minns du vad som hände?" Frågade dem mig. Jag skakade på huvudet.
"Jag vet att de slog upp min dörr sen blev allt svart. Efter det vaknade jag upp i den där stugan." Sa jag och kollade på poliserna, de sippade på kaffet de tagit med. "Sen var jag typ bara hög och det gjorde ont." Freja nickade svagt och log halvt.
"Vet du vad dem gjorde där eller?" Frågade hon och slog pennan försiktigt på handen.
"Det syns vart han har liksom hållit hårt i mina armar och sånt. Jag har blåmärken från där han slog mig och han skrapade mig med en kniv. Sen har jag ju från där han tryckt in skit i mitt blodomlopp." Sa jag och lutade mig bak i stolen.
"Dina föräldrar är advokaterna eller hur?" Frågade Martin, Freja slog lätt till han på handen.
"Ja, Desirée och Laurent." Sa jag och kollade ner på mina fötter. Dantes hand letade sig in vid min midja igen och han gjorde så jag lutade mig mot hans axel.
"De hade fått hot från de som kidnappade dig att om de inte skulle betala en viss summa så skulle detta hända. Dina föräldrar anmälde detta, men vi som dem trodde bara att det var tomma hot. Vilket det då inte var och det är ett fel vi gjorde, men du hade tur att dem hittade dig så "tidigt" för du var verkligen på gränsen mellan liv och död. Vi har även fått reda att dina föräldrar är skyldiga vissa personer pengar, vi vet att det är dem som kidnappade dig och några andra." Sa Martin, Dante harklade sig lite och jag kände hur hans hjärta bankade lite hårdare i bröstet.
"Aha." Sa jag och la handen på Dantes lår.
"Men du eller dina syskon ska inte behöva hamna i kläm på grund av det." Sa Freja. Jag nickade bara.

Egentligen hade mötet med dem två poliserna bara varit många frågor om allt, men dem sa att vi skulle in på förhör och att vi skulle invänta domen. Mina föräldrar skulle vara mina advokater och jag antar att Kevin kommer få åka någonstans. Han kan ju inte åka in i fängelset för han är ju inte arton. Menmen vi får väl se, jag vill aldrig höra av han igen.

Det hade gått fem minuter sedan poliserna gått, vi satt runt köksbordet med en liten deppig stämning liggande i luften. Dante satt med handen på min rygg och kollade ner i bordet. Noel satt med huvudet i händerna och var rätt förvånad. Men jag då? Jag tyckte inte det var en big deal. Det var mer pinsamt att prata om det, för det är inget jag är stolt över. Att få ärr på mina ben, ha blåmärken överallt. Det tog på psyket att stanna med Kevin redan som det var när vi var ihop i åttan. Fysiskt med, men att få uppleva det jag upplevde då fast tio gånger värre, nej inte ens tio, tusen gånger värre. Det var skit, det var jobbigt, det var allt negativt det kunde vara.
Försiktigt la jag huvudet mot Dantes axel med huvudet vänt bort från Noel och kände tårarna komma bakom ögonlocken. Jag hatar detta. Jag kände hur Dante tog ut mina örhängen försiktigt så han inte skulle fastna i dem.
"Belle det är okej." Viskade han och la handen i mitt hår. Jag skakade på huvudet och kände tårarna rinna längs kinderna.
"Det kommer aldrig bli okej." Sa jag tyst, med intentionen att ingen skulle höra det.
"Jo fattar du? Du kan inte ge upp nu." Sa Dante med en arg ton. Med en rädd blick kollade jag mot Dante.
"Vadå? Testa att vara jag då? Jag har en enorm press från alla också går detta och händer? Vad ska jag göra då? Det kommer aldrig bli bra för Kevin kommer tillbaka och kommer skada mig eller dig eller någon annan. För mina föräldrar gjort något mot han. Ni kan likaväl göra det? Mamma och pappa är skyldiga er pengar och jag är måltavlan, skada man mig så skadar man dem-" Dantes blick blev hård, kall och konstig.
"Varför i helvete skulle vi skada dig? Vart har du fått det från?" Skrek han och knöt sin hand.
"Dante chilla-" sa Noel och kollade upp mot oss.
"Titta bara på dig nu?!" Skrek jag tillbaka och kände tårarna komma igen. "Du blir arg på mig för att ni hade intentionen att skada mig i början bara att du hann bli kär i mig och Kevin kom nu och förstör mitt liv. Du bad dem andra sluta med vad ni tänkte göra." Med en snabb vändning så stormade jag ut till hallen för att ta på mig min jacka och mina skor. Innan de hann säga något annat var jag utanför dörren och påväg till tunnelbanan, hem till vem fan som helst.

________________

Försöker korta ner pratandet lite samt skriva mindre "och". Känns som om jag fokuserar för lite på de som händer, beskrivandet etc. och mer på dialogerna vilket är viktigt de med men behöver få in mer beskrivningar!!!!!

Hoppas ni gillade detta kapitlet. Rösta och kommentera gärna, kritik är helt uppskattat.

Ha en trevlig helg, börjar skolan på tisdag så kommer kanske vara lite inaktivare då.
//Noelflikes <3