Justin bieber- en oförglömlig sommar (FÄRDIG)

Kapitel 42

- Kapitel 42

*Ring* *Ring*

"Neeeeeeejj" mumlade jag ner i kudden och klämde ihop ögonlocken så hårt jag kunde.

Men det gör ju inte så att alarmet slutar.

"Sarah, stäng av det!" småskrek Justin och tittade upp på mig med trötta ögon.

"Åhhhh" suckade jag irriterat och satte mig upp i sängen.

Jag lutade mig ner till golvet och stängde av det irriteande alarmet.

"Bra" mumlade Justin och stängde ögonen igen.

Jag tittade mig omkring i sovrummet och lät en gäspning rymma från mina läppar.

Solen lyste svagt in genom de vita fördragna gardinerna fast den inte hunnit gå upp helt än. Fåglarna hörde man sjunga glada melodier där ute vilket fick mig att bli en aning piggare.

Jag gäspade ännu en gång och vände mig om mot Justin, fortfarande sittandes. Hans ögon var försiktigt ihopklämda och hans bröst åkte fridfullt upp och ner i sömnen.

Hur kan han somna så snabbt? tänkte jag lutade mig mot hans öra.

"Justin, Justin" viskade jag och lekte lite med hans öronsnibb. "Mmmm" mumlade han trött fortfarande med stänga ögon. "Vi måste gå upp" sa jag, denna gången lite högre.

"Neeeeeej" protesterade han och öppnade upp båda ögonen.

Jag log automatiskt när hans gyllenbruna ögon mötte mina.

"Joooo" sa jag och gav honom en snabb kyss.

Han tittade eländigt på mig och jag höjde ögonbrynen.

"Jag måste till flygplatsen om lite mer än en timme" fortsatte jag och han suckade.

"Men jag vill inte att du ska åka" sa han och putade med underläppen. Hans ögon lyste av sorg vilket fick mitt hjärta att gå i tusen bitar.

Jag vände bort huvudet och svängde över benen över sängkanten.

"Det vill inte jag heller, men jag måste" suckade jag och tittade ner på golvet.

"Jag visste att den här dagen skulle komma. Men asså jag kunde typ inte tro på det. Liksom du, min allra bästa vän och till och med flickvän ska flytta till Miami" sa han och man hörde sorgen i rösten.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Tacka honom? Hålla med?

Den här dagen har jag också fruktat, just för vad jag ska säga till honom. Halva natten låg jag uppe och spelade upp vad jag skulle säga till honom i huvudet. Men ändå tycker jag inte de är tillräckligt bra ord.

Jag menar Justin är mitt allt, han har alltid varit där för mig ända sedan jag började känna honom.

Och jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden så jag kunde förklara mina känslor för honom tidigare.

Visst vi kommer ju inte göra slut nu när jag åker, men vi har ju inte varandras sällskap lika ofta. Distans förhållande är ju inte alls lika dant som förhållandet vi har nu. Eller snarare inte lika bra.

Det blir liksom bara så, svårt typ.

Jag ställde försiktigt mig upp på det vita trägolvet och lät all tyngd nu hänga på mina trötta ben.

Jag vände försiktigt huvudet mot Justin som låg och stirrade upp i taket.

Undra vad som går igenom hans huvud nu. I allafall minst lika jobbiga tankar som mina.