over again ➳ noel flike

10

Samtidigt som jag läser meddelandet rinner en tår ner för min kind. Jag torkar bort den fort och skriver sedan in ett kort svar till honom.

Johanna;
Vänner.

***

Innan jag lämnar toaletten torkar jag bort tårarna från mina smått blöta kinder. Skulle någon se att jag har gråtit kommer det börja snackas direkt och rykten kommer spridas. Och det vill jag ju verkligen inte ska hända. Det kommer jag inte att klara av nu utöver allt annat som sker i mitt lite smått problematiska liv. 

Jag tar några djupa andetag innan jag sedan vrider upp låset och går ut från toaletten. På min upplysta mobilskärm ser jag att det är ungefär en kvart kvar av lektionen. Jag ser även att Tuva har skickat ett sms till mig där hon frågar om allt är okej. Medan jag skriver in ett svar till henne tappar jag bort allt fokus på vad som sker i min omgivning. Plötsligt slår jag mig i något, eller någon och trillar baklänges. Jag landar med en duns på min rumpa och en obehaglig smärta susar igenom hela min kropp. Min mobil lyckades jag oturligt nog tappa mitt i fallet och den ligger nu på marken ungefär en meter ifrån mig. 

Jag tittar upp och ser hur en kille som jag förmodar är i samma ålder som mig, stå och titta ner mot mig. Först ser han ganska irriterad ut men efter några sekunder mjuknar hans ansiktsuttryck och han börjar istället se lite oroad ut. 

"Oj ursäkta, gick det bra?"

Han sträcker fram sin hand mot mig och jag tar tacksamt emot den. Jag plockar upp min mobil från golvet och andas lättat ut när jag ser att den bara fick någon liten skråma vid ena hörnet. Så det var inte så farligt. 

"Det är nog jag som ska be om ursäkt, jag såg ju mig inte för" säger jag och ler generat mot honom. Under några, väldigt långa, sekunder står han och granskar mig och mitt ansikte. Han ser förundrad ut och jag kan inte låta bli att undra vad han tänker på. "Vad är det?" frågar jag och lägger ner min mobil i min bakficka. 

"Jag har inte sett dig här förr?" säger han och lägger sina armar i kors över sitt bröst. Jag fnissar till lite. "Jag är ganska ny här typ" svarar jag och han nickar långsamt. "Tur för mig då" säger han plötsligt och blinkar med ena ögat mot mig. Jag tittar lite smått chockat på honom. Försökte han nyss flirta med mig?

"Vad det där ett försök till att flirta med mig?" frågar jag och nu är det min tur att lägga mina armar i kors över bröstet. Jag tittar lite lurigt på honom och han rycker på axlarna samtidigt som ett brett leende leker över hans läppar. "Det beror väl på hur du tog det" säger han och blinkar med ena ögat. 

"Wow" säger jag och skakar på huvudet. "Oscar" säger han efter ett tag och sträcker fram sin hand. Jag, som fortfarande är smått chockad över vad som har skett under dessa minuterna, tittar oförstående mot honom. Han börjar skratta lite och skakar lätt på huvudet. "Jag heter Oscar, och då?" säger han med en väldigt tydlig röst. 

"Aha, ojdå, hah, Johanna" säger jag lite generat och skakar hans hand. Trevlig kille ändå som väljer att hälsa så där artigt. "Jag måste till lektionen, men det var trevligt att träffas" säger jag och lämnar honom med ett leende på mina läppar. "Hoppas vi ses igen" hör jag hur han säger man jag vänder mig inte om utan fortsätter att ha min blick fast på det som finns framför mig. 

Han, Oscar, var väldigt söt. Ganska charmig. Och jag vet inte. Han hade en påverkan på mig som nästan ingen tidigare har haft på mig. Mitt leende sitter kvar på mina läppar ett bra tag efter det att jag har lämnat Oscar i korridoren och det får tjejerna i klassrummet att undra vad jag gjorde under mitt lilla toabesök. 

"Okej girl nu får du faktiskt berätta ALLT" säger Tuva och tittar spänt på mig under tiden som jag sätter mig ner på min plats igen. Vår lärare sitter bredvid en annan i vår klass och är mitt inne i en uppgift så jag tar tillfället i akt till att berätta om denna händelserika toalettvistelse. Det hela är ändå ganska komiskt.

Så jag berättar allt som hände. Om messet jag fick från Noel och hur vi nu är vänner igen. Om hur jag krockat in i han Oscar och hur han flirtat och hur annorlunda det kändes att prata med honom. Alla tre, Tuva, Sandra och Caroline, lyssnar med spända blickar. När jag är färdig med mina lilla storytime skiner alla tre upp i stora leenden. Tuva kramar om mig från sidan och jag kramar tillbaka. 

"Jag är så glad att du är glad, du förtjänar det allra bästa och att må bra" säger hon och de andra två nickar instämmande. Jag ler tacksamt mot dem samtidigt som jag fortsätter att tänka på Oscar. Hur jag än försöker så kan jag inte få honom att försvinna från min näthinna. Jag hoppas verkligen att jag kommer att träffa honom fler gånger, det tackar jag verkligen inte nej till. 

//
HEJ
förlåt för min urkassa uppdatering på denna boken...men det är november nu och jag tror ni förstår själva, nu börjar det bli mycket i skolan med både prov och inlämningar. Plus så ligger mitt självförtroende på botten och jag vet inte, har mått lite sisådär de senaste veckorna. Folk snackar så vidriga saker bakom min rygg som inte ens stämmer och jag känner mig så osäker på allt. Men ni lyser verkligen upp mina dagar, era kommentarer och att ni tar er tid att läsa vad jag skriver betyder så mycket!!! <3