over again ➳ noel flike

19

Dante;
Vill du ses när du slutat skolan idag? :)

Johanna;
Absolut!! Det hade varit superkul, vart?

Dante;
Vi kan dra hem till mig om du vill? Kan hämta upp dig när du slutar?

Johanna;
Okej, låter bra :) Jag slutar 14.30 så är ute strax efter det!!

Dante;
Great, vi ses då <3

Johanna;
Det gör vi!! <3 

***

Johannas perspektiv

"Girls, vill ni hänga med hem till mig nu? Har bakat igår så det finns en del goda saker i kylen" säger Tuva småskrattandes. "Men absolut! Ni känner ju mig, där det finns mat - där finns jag" säger Sandra och börjar skratta lite hon med. "Ni då?" frågar Tuva och tittar över mot mig och Caroline. 

Vi har precis slutat för dagen och är påväg ut från skolbyggnaden. Att jag och Dante har börjat snacka en del är en detalj som jag inte nämnt för någon av tjejerna. Jag vet inte varför, på något sätt känns det inte rätt. Eller okej, jag vet varför det inte känns rätt. Dante är ju Noels bästa vän. 

"Jag kan inte, min mamma är hemma tidigare idag så vi skulle ha myskväll tillsammans, sorry girls" säger Caroline och rycker på sina axlar. Nu har alla vänt sin uppmärksamhet mot mig och jag sväljer högt. De kommer ju att få reda på det förr eller senare så jag kan lika gärna berätta det för dem. 

"Jag sk-" börjar jag men blir avbruten av att någon knuffar till mig bakifrån så att jag faller hårt mot marken. Allt gick så fort och min puls blir högre och högre. "Vad fan håller du på med?" utbrister Caroline irriterat. I fallet lyckades jag sätta fram mina händer så jag slapp slå i ansiktet direkt, men mina knän är säkert uppskrapade. 

Jag vrider på mig och får syn på personen som knuffade till mig. Ilska byggs upp inom mig samtidigt som jag börjar känna hur tårarna bränner bakom mina ögonlock. "Ojsan, jag såg inte dig" säger Oscar hånfullt och flinar retligt mot mig som fortfarande halvligger ner på marken. 

"Din idi-" även nu blir jag avbruten. Men denna gången är det inte Oscar som avbryter mig. 

"Vad fuck tror du att du håller på med?" 

Jag spärrar upp mina ögon och nu sätter jag mig ordentligt upp innan jag vänder mig om. Tuva räcker ut sin hand mot mig så att jag ska kunna komma upp på fötter igen och vara i samma höjd som de andra är i. Bakom oss kommer ingen mindre än

"DANTE?!" utbrister alla tre tjejerna på samma gång. Jag biter mig lite nervöst i läppen medan allas uppmärksamhet hamnar på mig. En liten rodnad sprider sig över mina kinder och jag tittar bort mot Dante som är påväg med raska steg rakt mot Oscar. 

"Och vem fan är du?" säger Oscar surt och lägger sina armar i kors över bröstet. Jag ser hur Dante ler och ju längre tiden går blir jag mer och mer nervös för vad som är påväg att hända. Det sista jag vill är att de ska börja slåss. För Oscars del bryr jag mig väl ändå inte så mycket, men jag är rädd om Dante och jag vill absolut inte att han ska skada sig. 

"Hennes nya" säger Dante stolt och vänder sig om för att titta mot mig. När våra blickar möts blinkar han med ena ögat mot mig innan han sedan vänder sig om igen. "Ursäkta?" säger Oscar chockat. Dante rycker på sina axlar. "Du hörde vad jag sa. Rör du henne igen så dör du, fattar du?" säger Dante irriterat och vänder sig sedan om igen och börjar gå emot mig. 

"Är du okej?" frågar han och hans ögon tittar oroligt på mig. Jag nickar lite hastigt på huvudet innan ett leende spricker upp på mina läppar. Mitt leende smittar av sig på honom och även han skiner upp i ett leende. Han tar ett steg närmre mig och lägger sedan armarna om mig. Mitt i vårt kramande hör jag hur Sandra harklar sig bakom oss. Vi släpper kramen och jag inser plötsligt att de fortfarande inte fått reda på den där lilla detaljen ännu. 

"Åh..juste..ja, jag kan inte heller, jag ska...med Dante" säger jag lite nervöst. Jag är lite smått rädd för hur de ska reagera eller vad de ska tycka och tänka, därför tittar jag nervöst ner på mina fötter. 

"Okej, ha det kul då" säger Caroline och jag tittar upp mot tjejerna igen. Alla tre står med stora leenden på sina läppar vilket får mig att andas ut. Det var verkligen inte såhär jag hade förväntat mig att de skulle reagera. Jag ler lite lätt mot dem innan de sedan börjar gå ut från skolgården. 

"Ska vi dra?" frågar Dante och flätar ihop våra händer. Jag kvider till och han släpper handen direkt. Försiktigt tar han upp min hand och tittar oroligt på den. Inte nog med att jag förmodligen skrapat upp båda knäna, mina handflator är också fyllda med blod. "Det där får vi fixa när vi kommer hem till mig, här" säger han och vänder sin rygg mot mig innan han sedan böjer sig ner. 

"Hoppa upp" säger han och till en början tittar jag skeptiskt mot honom. "Men Dante.."

"Inga men, kom igen, du är skadad" säger han och jag kan inte låta bli att le. Tillslut hoppar jag upp på hans rygg och det gör jag med ett leende på mina läppar.

Han må ju vara världens sötaste kille...

♡♡♡♡♡
hejjjj, hoppas att ni gillar kapitlet! Gjorde ni det får ni supergärna rösta &/eller kommentera. 

Om ni skulle hitta något fel (typ felstavning eller sånt) i texten får ni gärna säga till <3 Jag vill att de 'kommande' läsarna och ni ska kunna läsa boken med flyt :D 

instagram & snapchat; gretawalliin

kram