over again ➳ noel flike

5

Jag ligger nerbäddad i min säng och har tre väldigt chockade tjejer omkring mig. Att det kommer ta ett tag innan de verkligen ta in att jag och Noel har haft en grej och det som hände ikväll, ja, det förstår jag. Alla tre tittar medlidande mot mig vid varje gång våra blickar möts. Tuva sitter på den ena sängkanten och håller om min hand, hårt, medan de andra två sitter på andra sidan av sängen. 

Det är på Tuvas initiativ som jag nu är nerbäddad i min säng. Hon ansåg att det är oerhört viktigt att ligga ner mysigt när man är ledsen, speciellt hjärtekrossad. Jag orkade inte riktigt säga emot henne så det fick helt enkelt bli såhär. 

"Du..Johanna?" säger Sandra försiktigt och biter sig lite i läppen. Jag flyttar min blick mot henne och nickar sedan lätt. "Är..är det...". Hon fumlar med orden. Varje gång hon börjar fumla med orden är det ett tecken på att hon är nervös. Att hennes fråga eller påstående kommer att handla om något Noel relaterat är väl självklart. Kanske vet hon inte hur hon ska kunna få fram det på ett sådant sätt att jag inte kommer bli mer ledsen eller upprörd eller så. 

"Är det verkligen..värt att gå på konserten imorgon?" får hon fram tillslut och jag tittar ner mot min fria hand som ligger över min mage. Tankarna flyger från höger till vänster och det blir en smula svårt att tänka klart. 

"Ja, det är det" säger jag tveksamt. Nej, det är verkligen inte någon säker röst jag får till när jag säger de fyra orden. För helt ärligt så vet jag inte vad jag känner. Men jag vill inte göra mina vänner besvikna och dessutom kanske jag kan få släppa loss och slippa tänka på Noel. Dock kan jag nog förutspå redan nu att det inte kommer bli en enkel uppgift med tanke på att personen på scen kommer att vara Noel bland annat. 

"Är du säker? Vi behöver liksom inte, om du inte känner för det" säger Caroline och Tuva nickar instämmande. Jag suckar lite löst och nickar sedan långsamt på huvudet. "Ja, jag är säker. Asså, jag har så många känslor angående detta med Noel" börjar jag och tar sedan en liten paus innan jag därefter fortsätter. 

"Jag är liksom mest arg på honom, han har verkligen sårat mig, men jag är också ganska ledsen, fast till och från känner jag inget alls, varken ilska eller sorg" 

Jag förstår själv ganska direkt hur oklart det jag nyss sa lät. Men det är verkligen så jag känner rent generellt. Allt är så himla oklart. Mina känslor angående allt kan inte bestämma sig för ett spår utan flyger åt femhundrasjuttioelva olika håll på en och samma gång. 

"Och.." säger jag medan en tår rinner ner längs min ena kind. "Jag vet verkligen inte vad jag ska göra". Jag torkar bort tårarna som börjat falla. Får inte vara svag i detta. Jag måste vara stark. Fast jag vet inte om det går så bra. När mitt hjärta känner som det känner är det verkligen inte lätt att vara stark. 

"Men gumman" säger Sandra och lutar sig fram för att krama om mig. De andra tjejerna flyttar sig närmre oss för att försöka stötta på något sätt. 

"Det kommer lösa sig, det gör det alltid" säger Caroline och ler medlidande mot mig. 

"Frågan är bara när" fyller Tuva i och jag suckar ledsamt. Ja, frågan är bara när...