over again ➳ noel flike

1

"Tack så sjukt mycket till alla ni som har röstat på oss! Vi har verkligen världens bästa fans och vi hade inte kunnat göra detta utan er, ni är våran andra halva, kärlek, vi älskar er, tack" 

Det är med avsky i blicken som jag stänger ner datorn med en irriterad suck. Rösten på TV:n var ingen mindre än Noels röst. Han, inklusive de andra killarna i hans band, har nyss vunnit sin andra rockbjörn för kvällen. Hade jag fått bestämma hade han inte fått en enda. För han förtjänar inte en rockbjörn efter den där intervjun han gjorde. Han hade kunnat göra det hela mycket smidigare. 

De flesta kanske skulle kalla mig patetisk. 'Det var ju bara en intervju Johanna' sa mina så kallade vänner till mig innan jag drog. Okej, fine att det bara var en intervju men det han sa sårade mig mer än något. Och när mina vänner plötsligt var på Noels sida och inte min så var beslutet enkelt, jag ville flytta. Jag behövde komma bort från mitt gamla liv. Jag var i behov av en nystart på riktigt och började söka mig bort från Skåne. 

Det tog ett tag att övertala mina föräldrar om en flytt till Stockholm men tillslut gick de med på det hela. Jag har alltid velat bo i Stockholm och tänkte att det kunde vara en rolig sak att göra nu när det andra i mitt liv inte gått så bra. Det hela blev bestämt. Jag skulle flytta till Stockholm och fortsätta mina studier där. 

Att hitta lägenhet gick ganska fort och ett datum blev satt. Jag började packa ner alla saker jag skulle ha med mig. Det var en hel del av mina saker som vi valde att ge bort till välgörenhetsorganisationer, vilket jag var glad över. 

Mina föräldrar bor dock kvar nere i Skåne och jag saknar de något otroligt mycket, men jag antar att det är en vanesak som kommer bli lättre och lättare med tiden. Det hoppas jag iallafall. I skolan har jag redan hunnit hitta nya vänner som jag trivs bra med. Tuva, Sandra och Caroline. Vi har bildat ett litet girlgang och hänger med varandra större delen av våra dagar. Bland annat har vi haft massvis med sleepovers hemma hos mig då jag som sagt bor utan föräldrar. Vi är ganska olika egentligen men vi passar som pusselbitar. 

Det enda dåliga med dem är att det gillar Hov1. Eller, det är väl egentligen inte just att de gillar Hov1 som är dåligt. Jag menar, man får ju gilla vem man vill. Men jag har inte berättat för dem att jag är Noels ex och att han har krossat mitt hjärta i tusentals bitar. Speciellt Tuva är besatt av Noel och jag kommer inte klara av att se hennes ansikte när jag berättar hela storyn. Och vad händer ifall de ställer sig bakom Noel och inte mig, precis som mina andra vänner gjorde? 

Jag suckar åter igen och lägger mig raklång i soffan. Varför hade inte mitt liv kunnat vara mer som en dans på rosor istället för en dans på lego? Mitt hjärta skriker efter Noel, det måste jag dock erkänna, men min hjärna vet om att det inte är en bra idé att försöka ta kontakt med Noel igen. 

Jag går in på Instagram och scrollar runt lite i flödet. Plötsligt lyckas jag hamna på Noels sida och jag vet egentligen inte hur jag kom dit. Det brukar vara så när jag går in på Instagram, jag hamnar alltid inne på hans sida av någon konstig anledning. Den blåa 'följ' knappen nästan skriker efter att mitt finger ska röra vid den. Men nej, jag kan inte. Jag får inte. 

Snabbt som bara den stänger jag ner min mobil igen. Jag kan inte göra något utan att bli påmind om Noel eller Hov1. Deras låtar ligger på nästan alla topplistor, de gästar radion ibland, det står om de i tidningarna, bilder på dem kommer upp i mitt explore flöde på instagram och mina bästa vänner pratar konstant om dem. De har frågat mig några gånger varför jag inte gillar dem och mitt svar är alltid samma. "De är ganska bra, men de är väl inga favoriter helt enkelt". 

Och ja, Hov1's låtar är överbra. Men Noel förstör glädjen i det. 

Tjejerna försöker få mig att köpa biljetter till deras konsert som är om någon vecka. Men jag vet inte om det är något bra idé egentligen. Jag vet inte om jag skulle klara av att se Noel irl nu efter det som har hänt. Speciellt inte eftersom mitt hjärta fortfarande skriker efter honom. 

Min hjärna har fullt upp med att säga åt hjärtat hur patetisk Noel är och hur jag mår så mycket bättre utan honom. Men jag vet inte om mitt hjärta riktigt litar på det. Jag önskar det iallafall. Att jag hade förstått att Noel bara är ett gift för mig. 

//
kan meddela att Johanna är 18 år (vilket Johanna som boken är tillägnad till inte är heheh men ja nu vet ni) 

vet inte hur ofta jag kommer uppdatera men ska försöka göra det så ofta jag kan ;) 

och detta kapitlet var kanske lite händelselöst men I mean det är det första riktiga kapitlet på denna boken och behövde liksom starta upp det hela lite ;)