over again ➳ noel flike

tjugotre

Johannas perspektiv

"Hur länge är det ni har varit tillsammans nu?" frågar tjejen bakom kameran mig och ler vänligt. Vi är på någon gala som killarna blev bjudna till och Dante tyckte såklart att jag skulle få följa med, så det gjorde jag. Att jag i princip enbart skulle få frågor om Dante var något jag förväntade mig, det är ju därför jag är här. Och det är därför folk vet vem jag är nu för tiden. 

"Några månader" svarar jag och blir plötsligt väldigt ointresserad av vad hon ställer för frågor till mig. Istället söker sig min blick efter min älskade pojkvän, Dante. Jag ser honom stå längre bort vid någon annan som intervjuar honom och bandet. Vi har nyss gått på röda mattan och nu följer en massvis med intervjuer. Att jag skulle få frågor trodde jag väl kanske, men inte att varje intervjuare skulle dra i mig, det hade jag aldrig kunnat tro. Min blick fastnar i Dantes som även han har vänt sitt huvud och tittar mot mig. Vi båda två börjar le som stora fån och mitt hjärta slår dubbelt så fort som innan. 

"Johanna?" frågar hon och knäpper med sina fingrar framför mig. Jag kommer tillbaka till mitt fokus och ler ursäktande mot henne. "Ursäkta" säger jag en smula generat. Hon småskrattar lite och tittar ner i sina papper igen. "Vad är det bästa med Dante?" frågar hon och tittar glatt upp mot mig. Under tiden jag tänker på vad jag ska svara biter jag mig lite i läppen, något jag brukar göra under tiden jag funderar på saker. 

"Hela han" säger jag vilket får intervjuaren att börja skratta högljutt. "Jag menar det. Han liksom..till att börja med är han världens snällaste person, han är superromantisk och får mig alltid på så himla bra humör. Jag känner mig liksom nykär konstant tillsammans med honom. Han vet hur han ska ta hand om mig när jag är ledsen. Sen kommer ju utseendet på köpet" säger jag och ler brett. Hon nickar tacksamt mot mig innan intervjun sedan avslutas och jag går vidare till nästa. 

"Johanna" ropar Dante längre bort och vinkar åt mig att komma till honom. Jag ler ursäktande mot den nya intervjuaren och skyndar bort till Dante och de andra. "Hur kunde du komma så långt efter?" frågar han mig och jag får hans arm runt mina axlar. "Hon är mer känd än vad vi är" säger Ludwig småskrattandes och även jag skrattar till lite. "Kanske inte, men jag är ju inte van vid sånt här" säger jag och tittar upp mot Dante. "Du sköter dig bra baby" säger han och lutar sig nedåt för att kyssa mig. 

Våra läppar möts i en snabb, men underbar kyss. 

När vi brutit kyssen råkar min blick flyga förbi Noel. Han tittar förkrossat mot mig och i samma sekund som våra blickar möts viker han undan blicken och lämnar gänget. Jag kan inte låta bli att titta efter honom där han går. Det ser ut som att han är påväg till toaletterna som ligger lite längre bort, men jag är inte säker. 

Det blir precis som att en tyngd byggs upp inom mig och jag känner mig inte lika glad längre. Jag förstår ju att det inte kan vara så himla superkul att se sin bästa kompis kyssa sitt ex. Det hade jag iallafall inte uppskattat. 

"Dante?" säger jag och flyttar något steg bort från honom så att jag ska bli fri från hans grepp. "Ja baby?" säger han och jag kan se en gnutta oro i hans blick. Jag försöker dämpa hans oro genom att le säkrande mot honom och det släpper nästan direkt. "Jag går bara på toa lite snabbt" säger jag och nickar bort mot toaletterna. 

"Okej, vi ses här sen då?" 

"Yes" säger jag och går iväg. När jag vänder mig om mot toaletterna igen kan jag inte se Noel någonstans. Så jag antar att han har gått in på herrtoan och därför går jag bort mot toaletterna. Klumpen i magen blir bara större och större ju närmre jag kommer och jag börjar undra om detta är en bra idé eller inte. Jag har verkligen ingen plan på vad jag ska säga till honom, om jag ens ska säga något till honom. Det har jag inte bestämt än. 

Precis när jag kommer fram öppnas dörren och Noel kommer ut. Att han öppnade dörren sådär plötsligt som han gjorde gör mig inte det minsta rädd eller bekymrad. Men när min blick fastnar i hans och när jag ser hans rödgråtna ögon faller mitt hjärta i marken. "Noel?" säger jag försiktigt men han suckar bara. Han skakar ledsamt på huvudet innan hans blick viks undan och han börjar gå bort mot de andra killarna igen. 

Har jag..har jag fått Noel att må så där? Är det på grund av mig han nyss kom ut från toaletten med rödgråtna ögon? Herregud. 

♡♡♡♡
hejj finisar!!
tycker nästan lite synd om Noel asså...haha varför skriver jag såhär, stackarn.
JAG SER HOV1 OM 119 DAGAR WIHO...jag längtar sönder hehehh
hoppas att ni tyckte om kapitlet!!
kram