over again ➳ noel flike

tjugonio

Johannas perspektiv

Efter att jag kramat om Dante en sista gång börjar jag springa i full fart hem till Noel. Trots att min halvdåliga kondition inte är ämnad åt att springa en sådan lång sträcka i full fart så gör jag det ändå. För när det handlar om att få tillbaka min livs kärlek, med andra ord Noel Flike, då kan både jag och min kropp göra precis vad som helst för att allt ska gå vägen. 

Det börjar dunka till lite extra i hjärtat när Noels fasad på huset äntligen skymtas längre bort i mörkret. Om det är för att jag alldeles strax är hemma hos min livs kärlek eller om det är för att min kropp håller på att lägga av på grund av min löpning, det kan jag dock inte svara på. Men nu är jag iallafall framme. Flåsandes tar jag mig in genom lägenhetsporten och fortsätter upp för trapporna som tillsist leder mig fram till hans lägenhetsdörr. 

I nuläget tänker jag knappt på att klockan faktiskt är ganska sent och människan på andra sidan dörren kanske ligger och sover. Han skulle egentligen också kunna vara ute på fest och inte ens vara hemma. Vid närmare eftertanke så kanske denna idén hade vart bättre att ta någon annan dag då jag faktiskt är helt hundra på att han är hemme. Fast nu har jag faktiskt sprungit hela vägen hit så det går inte att ge upp nu. 

Min tumme rör vid ringklockan och trycker ner den svarta grejen. Ljudet av ringklockan som plingar till hörs svagt ute i lägenhetstrappan. Spänt väntar jag på några andra ljud, med andra ord ljuden av att Noel börjar röra på sig och snart kommer för att öppna. Men det tar tid och jag börjar bli otålig. Nästan precis när jag ska vända mig om och ledsamt börja röra mig hemåt igen hör jag hur någon låser upp dörren på andra sidan och snart syns Noel figur i dörröppningen. 

Han tittar förvånat mot mig och jag ler brett mot honom. Nästa sak som händer är att jag bokstavligen flyger in i hans famn och vi backar in i lägenheten. När ytterdörren både är stängd och låst trycker han upp mig mot hallväggen och hans läppar trycks emot mina. Vi kysser varandra hårt och länge, inget annat spelar någon roll i nuläget. För nu är det han och jag igen, vi två. Paret med stort P. Och jag hade inte kunnat vara lyckligare. 

Han måste ha förstått varför jag är här vid den här tidpunkten på dygnet. Han måste ha förstått att det bara måste, verkligen måste, vara han och jag för alltid. För det finns något extra mellan oss, någon magisk energi som gör oss bättre än alla andra. Vi är speciella och det vi har är något underbart. 

Jag kliver bak ett steg från honom och avbryter därmed kyssen som jag saknat så länge. Ett leende spricker upp på hans läppar vilket ganska direkt smittar av sig på mig med. Nu står vi här i hans hall och allting är precis som när det var bra, och nu känns allt så rätt. 

"Du och jag för alltid?" säger jag flåsandes. 

"Vi för alltid" säger han och drar mig närmre honom igen. 

THE END