over again ➳ noel flike

tjugosex

Johannas perspektiv

Mobilen plingar till gång på gång men jag känner inte riktigt att jag har någon ork till att kolla på skärmen. Min kropp känns ovanligt ömtålig och minsta lilla sak får mig att kvida till. Generellt sätt känner jag mig väldigt sårbar just nu, nästan som om jag hade PMS. Fast nu vet jag ju om att det inte är PMS som min sårbarhet beror på. 

Dante drog för ett tag sedan och nu är jag ensam hemma igen. Jag sa åt honom att jag behövde tänka igenom ett par saker och behövde därför gärna vara ensam. Han sa inte emot så mycket efter att jag bett honom att dra. Jag antar att han förstod hur det är att vara i min situation och valde därför att inte göra det ännu värre. Dock tror jag att det är lite svårt att få denna situationen att bli värre än vad den redan är. 

Jag ligger halvdöd i sängen med datorn ovanpå min mage och ett täcke över min kropp. På skärmen visas ett nytt avsnitt av Riverdale som släpptes idag. Mina ögon värker av alla tårar som tidigare föll ner över mina kinder. Kinderna har dock torkat nu.  Alla tårar och allt drama har verkligen gjort mig helt slut från topp till tå. Min hjärna har gått på helvarv nu i flera timmar så det är väl kanske inte så konstigt. 

Min mobil bara fortsätter och fortsätter att plinga och jag börjar bli smått lack nu. Förstår personen inte att jag inte vill svara med tanke på att jag faktiskt inte svarar? Jag suckar irriterat innan jag sträcker mig efter den. Det första jag lägger märke till är att det är Noels namn som står överst. Mitt hjärta hugger till och jag blir tvingad till att ta djupa andetag. Jag överväger om jag ens ska läsa vad han har skrivit eller bara strunta i det. Men det slutar tillsist med att jag faktiskt läser vad han har skrivit. Och det är inte få sms han har skickat till mig. 

Noel;
hallå???

Noel;
Kan du svara mig??

Noel;
snälla kan vi prata?

Noel;
johanna??

Noel;
jag är utanför dig. 

Jag läser om det senaste smset flera gånger innan jag faktiskt innebär vad det betyder. Det blir nästan så att jag flyger upp från sängen och datorn faller nästan ner i marken på vägen. Tänk så har han stått där ute länge? Jag virar en morgonrock om mig innan jag nervöst tassar fram till min ytterdörr. Under morgonrocken har jag endast en spetsbh och ett par trosor, alltså kläder jag gärna undviker att Noel ser mig i. När jag kikar ut genom titthålet ser jag Noel stå utanför och titta sig nervöst omkring. 

Jag tar några djupa andetag innan jag sedan låser upp dörren och släpper in honom. Egentligen gör jag detta helt mot min vilja, men jag antar att jag förr eller senare hade tvingats att prata med honom. 

"Vad vill du?" frågar jag med armarna i kors över bröstet. Tonen på min röst skriker inte ut glädje direkt utan snarare 'skynda på jag har inte tid med dig just nu'. Han suckar och tittar sorgset på mig. Hans ögon, som normalt tindrar, är nästan helt torra och saknar färgen av liv. "Prata" säger han kort och tar ett steg närmre mig. Jag tittar lite skeptiskt mot honom och tar sedan några steg tillbaka. 

"Vi kan prata på avstånd" säger jag med en tung suck. Jag är inte så jätteintresserad av att stå nära honom nu och undviker helst all närkontakt som jag bara kan. Han tittar med en tom blick mot mig och suckar sedan åter igen. Det blir tyst och jag börjar nästan bli lite otålig. Men för vad vet jag inte. Tystnaden får min hjärna att börja tänka som bara den. Alla möjliga tankar kommer fram och snurrar runt i min skalle. 

"jag saknar dig" säger han plötsligt med en sprucken röst. Det kommer som en käftsmäll och mina tankar avbryts direkt mitt i. Trots att jag kanske trodde att detta var något som han skulle kunna säga nu så blir jag ändå väldigt chockad. Kanske för att jag bara vill släppa honom, men kanske även för att jag faktiskt saknar honom med. 

"Noel jag.." börjar jag men mer hinner jag inte. Han tar några snabba steg fram till mig och vips möts våra läppar i en kyss. Och jag kysser tillbaka honom helt utan att tänka klart. Men jag gör det som känns rätt i stunden. För visst saknar jag det jag och Noel hade mellan varandra. Det var något utöver det vanliga och väldigt speciellt. 

Men plötsligt är det som att jag bara inte kan längre. Jag slutar kyssa honom och tar några steg tillbaka. "Förlåt, men jag kan inte, detta är fel" säger jag och går förbi honom mot dörren. Jag öppnar den under tiden som han vänder sig om mot mig. Nu är hans ögon fyllda med tårar och det gör ont att se honom såhär. 

"Gå" säger jag knappt hörbart och jag kan höra hur han suckar. Men han lyssnar på vad jag säger och lämnar mig ensam i min lägenhet. Så fort dörren är låst igen rinner ännu en tår ner för mina kinder. Och jag som trodde att jag inte hade fler tårar i mina ögon. 

♡♡♡♡
Insåg precis att denna boken snart är slut, vilket är lite smått sorgligt :( 
hoppas att ni tyckte om kapitlet!!
kram