over again ➳ noel flike

tjugoåtta

Johannas perspektiv

Klockan har hunnit närma sig halv tolv på natten, jag känner hur min mage knyter sig för varje sekund som går. I takt med stegen jag tar blir även mina andetag något kortare i stil med att jag nästan hyperventilerar. Jag tvingar mig själv att lugna ner mig. 

Så farligt är det väl ändå inte? Jag kommer klara detta. 

"Johanna." Dantes röst får mitt huvud att vinklas upp, våra ögon möts och ett leende sprider ut sig över hans läppar. Men det är inte det vanliga, kärleksfulla leendet som syns över hans ansikte. Hans ögon är oroliga när han ser ner på mig några meter framför honom. Min andning blir åter igen kortare och helst av allt vill jag bara vända mig om och springa härifrån, men det kan jag inte. 

"Dante" säger jag knappt hörbart under tiden de sista metrarna mellan oss suddas ut helt. Så fort jag kommer in i hans famn, med hans armar om mig, brister det och de första tårarna börjar långsamt rinna ner för mina kinder. Dante tittar oroligt mot mig och torkar sedan bort tårarna med sina tummar. "Är du okej?" frågar han. 

"Jag vill verkligen inte såra dig Dante, för du betyder så himla mycket för mig, det har du alltid gjort. Men jag tror inte att du och jag..att vi..kommer fungera" säger jag och tittar upp mot honom. Hans min är verkligen inte den jag förväntade mig att se. Han ser varken glad, arg eller ledsen ut, det är så svårt att läsa hans minspel just nu vilket gör mig nästan mer stressad än vad jag var tidigare. 

"Du vet..jag kan inte..jag kan inte släppa Noel..och..ja..vi kysstes för någon dag sedan" 

Att säga de sista orden känns som en lättnad samtidigt som en stor tyngd. Såra Dante är något jag absolut inte vill göra, han förtjänar inte det. Men han förtjänar att få reda på sanningen så därför var jag tvungen att ta fram den. 

Fler tårar rinner ner för mina kinder och precis som tidigare är hans tummar snart i kontakt med min hud och torkar bort dem. 

"Du behöver inte gråta Johanna. jag tycker om dig supermycket och du är en så underbar tjej. Men jag känner typ lite samma, med undantag att jag inte känner något för Noel då" säger han och småskrattar lite. "Men jag har också tänkt lite att vi inte fungerar så bra, det är ganska uppenbart att du inte riktigt har släppt Noel än och för min del så klarar jag mig på att bara ha dig som en bästa vän" säger han och jag suckar tungt. 

"Jag känner mig så hemsk mot dig" säger jag med en ledsen röst. Dante är en av de absolut finaste killarna som finns så att såra honom är verkligen det sista jag vill. 

"Men det är du inte, eller jo kanske lite, men det lär ju finnas någon annan där ute till mig" säger han och skrattar till lite åter igen. "Säkert?"

"Säkert" säger han och omfamnar mig åter igen.