over again ➳ noel flike

16

Johannas perspektiv

Precis när jag har tagit på mig mina ytterskor hör jag hur någon går med snabba steg på övervåningen. Mitt hjärta börjar klappa fortare, min andning blir ryckigare och jag skyndar mig med att få på mig jackan. Den slinker på mig ovanligt fort och det tackar jag gud för. 

"Johanna!!" ropar Oscar irriterat efter mig och strax efter hör jag hur han börjar rusa ner för trappan. I ren panik öppnar jag ytterdörren och går ut, jag stänger igen dörren efter mig och börjar sedan springa. Jag springer så fort jag bara kan längs hans uppfart och ut mot gatan. Han ropar några gånger till efter mig men efter ett tag har jag kommit så pass långt bort från honom att jag faktiskt inte kan höra honom. 

Trots att det är en enorm lättnad att jag nu kommer slippa honom så fortsätter jag ändå att springa. För jag springer mot någon jag faktiskt vill vara med. Jag vet inte om det är ett klokt beslut som jag har tagit men så är det iallafall. Jag vill vara med Noel, och ingen annan. Trots att han gång på gång har sårat mig så är det han mitt hjärta längtar efter, och jag kan inte göra något åt det. 

Som tur är bor Noel relativt nära där Oscar bor. Så jag behöver inte springa överdrivet länge innan jag äntligen kommer fram till Noels lägenhet. Leendet på mina läppar blir bara större och större när jag nu står utanför hans port. Med ett bultande hjärta och ett brett leende på mina läppar går jag fram mot porten och öppnar sedan den. När jag väl är inne i trapphuset rusar jag upp för trapporna upp till våningen Noel bor på. 

Jag ringer på. Och sedan väntar jag. Men det är ingen som öppnar. Mitt leende försvinner en aning, men det finns fortfarande kvar. Jag ringer på en gång till, men det är fortfarande ingen som väntar. Han kanske sitter på toaletten eller är i duschen? Försöker jag övertala mig själv. Men sedan slås det tillbaka mot mig som en hård käftsmäll. 

Längre ner i trapphuset hör jag hur porten öppnas. Ljudet av dörren som öppnas och stängs följs sedan av en tjej som skrattar. Och därefter hör jag Noels röst. Mitt hjärta stannar till och nu har leendet på mina läppar försvunnit helt. Jag hör hur de börjar gå i trappan och jag grips av fullständig panik. För att Noel inte ska se att jag är här går jag upp till nästa våning i trapphuset. 

Några sekunder senare har Noel och tjejen kommit upp till hans våning. De pratar, skrattar och jag tycks även kunna se att han har sina arm om hennes Axlar. Det hugger tag i mitt bröst och tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. 

"Vad skulle jag gjort utan dig?" säger Noel och jag hör hur ytterdörren öppnas och stängs. 

Jag kniper igen mina ögonlock hårt och kämpar med att hålla tårarna inne. Men när jag öppnar ögonen igen rinner allt över. Tårar börjar rinna ner längs mina kinder och jag kan inte stoppa dem. Jag börjar gå ner för trappan igen och det gör jag med snabba steg. Jag vill bara bort från allt nu. 

När jag kommer ut genom porten går jag ut mot gatan och sedan vänder jag mig mot lägenhetshuset igen. Uppe i Noels köksfönster ser jag dem. De skrattar fortfarande och står väldigt nära varandra. Det känns precis som att någon sticker en kniv rakt in i mitt hjärta. Det gör så fruktansvärt ont. 

Det var verkligen inte såhär jag hade hoppats på att kvällen skulle sluta...

//
stackars Johanna :(