Förälskad i dig // Dante Lindhe

S J U

19 APRIL 2019 - FREDAG

- Ebbas perspektiv -
Jag vaknade av att det var massa personer som stod runt mig. Personer som jag sedan fattade var läkare. Vad jag gjorde här visste jag inte.

" Hur mår du? " Frågade en tjej som såg att jag vaknat till.

Jag var så pass yr att jag inte riktigt uppfattade vad hon sa. Därav svarade jag inte henne. Efter ett tag försvann hon ifrån mitt synhåll och gick och började pilla med en maskin. Sedan lämnade hon rummet. När jag väl vaknat till lite bättre och såg mer kunde jag se nålar vara i mina armveck, någon klämmsak på mitt högra finger. Jag hade massa fastklistrade saker på min kropp. Bandage såg jag runt min handled och plåster kunde jag känna på mitt ansikte. Slangar som satt fast i massa maskiner sträckte sig ända till min kropp.

" Vart är jag? " Mumlade jag till en fråga när jag fått tillbaks lite medvete.

Samma tjej som frågade hur jag mådde var snabbt på plats framför mig.

" På sjukhuset. Du och din vän Noel krockade. " Sa hon med en mjuk röst och log milt. " Det finns folk som vill träffa dig, känner du dig redo? "

Jag nickade till svar då jag inte hade någon ork till att röra på min mun. Inte förens då insåg jag att varje läkare hade lämnat rummet.
Tjejen log innan hon gick ut genom dörren. Strax därefter for dörren upp och jag kunde se mina fina vänner + Dante komma in i rummet. Alla utom Noel.
Ludwig slog armarna om mig, Ida kom med tårar på kinderna, Axel kom med blommor och choklad, Dante kom lika känslokall och obrydd.

Med Ludwigs armar runt om mig, det var då jag skulle få känna mig trygg igen, det var då jag skulle kunna andas ut. Men jag kände det inte.
Jag blev bara mer stel av honom.

Efter Ludwig pussat mig ett antal pussar och reste sig upp kom Ida och slängde armarna runt mig.

" Ebba, jag har varit så orolig för dig. " Snyftade hon fram.

Hennes ord fick mig att le lite. Efter hon släppt kramen blev det Axels tur att krama mig och säga något fint (hahah). När han och jag släppt kramen var det Dante kvar. Jag var ju 1000% säker på att han bara skulle stå kvar där så jag la ingen energi på att kolla på honom. Men han fick mig att reagera när han styrde sina steg mot mig. Innan jag han lägga fingret på vad han höll på med var hans armar runt mig. Dante kramade mig. En lugnade känsla for i mig. Den lugnade känslan jag skulle få av Ludwig, fick jag nu av Dante. Och det skrämde mig. Vad håller på att hända?
Men jag har inte känslor för Dante. Och tydligen inte för Ludwig heller...

" Hoppas du mår bättre. " Mumlade Dante mot min kind.

Jag kunde inte undangå från att le av det han sa.

" Nämen, visar Dante känslor. " Svarade jag och skrattade.

" Dedär var inte att visa känslor. " Svarade han när han drog sig från mig.

Jag himlade med ögonen innan jag vände blicken mot de andra. Dem satt knäpptysta med stora ögon och munnen ner till knäna.

" Vad är det? " Suckade jag.

" Oj eh inget haha, bara lite förvånande att se er inte ryka ihop. " Skrattade Axel.

" Men vafan en kram och ett hoppas du mår bättre måste jag ju kunna ge, hon har ju liksom varit med om en olycka? " Muttrade Dante.

Jag gav dom en suck över att det ska göra värsta grejen av det. De tystande men den avbröt jag strax.

" Vart är Noel? "

" Han ligger i rummet bredvid, han är vaken. "

Att höra att Noel också drabbades av olyckan gjorde mig sårad. Liksom, det var på grund av mig allt detta startade. Det var jag som sa att vi hånglade, hade jag sagt det när vi stod still, när vi kom hem eller något annat hade detta aldrig hänt. Och nu drog jag med mig Noel i skiten också. Förlåt Noel...

Dagen gick åt av att bara sitta och prata med dom. Ibland gick vissa över till Noel, ibland gick alla över, ibland stannade alla med mig. Jag befann mig i ett rum där det fanns ett litet fönster som läkarna nu hade dragit för. Ingen klocka hittade jag vilket gjorde det omöjligt för mig att veta vilken tid på dygnet det var. Ida, Ludwig, Axel och Dante drog när klockan var runt 21, de hade ju ändå skola imorgon. Själv behövde jag sova över en natt, Noel också tydligen. Jag vet inte hur han mår, vart han är, om han är vaken. Jag hade inte fått chansen att träffa honom.

Tre svaga knackningar hördes och in kom en läkare.

" Hur mår du? " Frågade han med en manlig grov röst. Han gav mig inte en blick då han höll på att pilla med en maskin. När han väl var klar gav han mig ett leende som sedan suddades ut lika snabbt.

" Ebba Nordin? " Frågade han förvånat. Han släppte alla saker han hade i sina händer, det vill säga sprutor. Han kom emot mig.

" Ehm ja? "

" Dotter till Anna och Magnus Nordin? "

Bara av att höra mina föräldrars namn gav mig en klump i halsen.

" Ah? "

" Men gud det var så längesen jag träffade dig!!!! " Sade han glatt och kastade armarna runt mig. Han nådde väll inte direkt runt min rygg då jag fortfarande låg ner i sängen men han verkade nöja sig med att ha armarna runt huvudet. Precis som Ida, Ludwig, Axel och Dante.

Jag besvarade inte riktigt kramen till hundra procent. Efter ett tag släppte han kramen och kollade in i mina blå ögon.

" Minns du mig? Anders Magnusson? " Frågade han lika glatt som innan.

Anders Magnusson...

" Ja men gud ja hahaha, nu fastnade det i huvudet på mig! Klart jag kommer ihåg dig!! " Skrattade jag och försökte både se och låta övertygad.

Vem fuck är Anders Magnusson?!

—————————————-
Hmmmm, Dante och Ebba kramades alltså🤨🤔😌🤩😋😊

Men vem är denne Anders?🤨

MEN GUYS HAR NI SETT ATT VÅR ÄLSKLINGSDANTE SKAFFAT TJEJ?! AMANDA STRAND!!!!!
Vad tycker ni?🤨
Själv blir jag bara sur på Amanda för att hon har fått drömkillen 😖😖