Förälskad i dig // Dante Lindhe

S E X T I O Å T T A

1 år senare

27 NOVEMBER 2020 - FREDAG

- EBBAS PERSPEKTIV -
Sekunder blev till minuter,
som blev till timmar, och timmar blev till dagar, som blev till månader,
som sedan år blev till minnen.

Idag har det gått 365 dagar och allt är fortfarande densamma. Det har gjort så äckligt ont att se alla bilder på Dante och Amanda på instagram. Oavsett om jag avföljt dom båda så har bilderna alltid lyckats nått fram till mig, genom alla följare. Det gör så ont att se på och jag blir avundsjuk på det. Avundsjuk, för jag är rädd att hon gör honom lyckligare än jag gjorde. Jag säger alltid till alla jag möter och de som frågar att jag inte gillar honom, men varje gång jag ser han med Amanda går jag sönder i 1000 delar.
Det krossar mig så in i helvete att veta att jag måste gå, för mitt eget bästa, men jag kan inte. För jag väntar fortfarande på att det omöjliga ska hända, att det blir vi igen.

Jag vaknade upp och allt jag kunde se framför mig var du. Ditt perfekta hår, dina klarblå vackra ögon, ditt svårslagna leende och dina vita perfekta tänder. Dina händer sammanflätade med mina, din kropp mot min. Hur jag somnar i din famn och hur du får mig att känna mig älskad, trygg och lycklig på samma gång. Allt detta är något jag inte längre får känns eller se. Utan nu är det fel person som får uppleva det. Fel tjej.Tanken på att Dante tillbringar sitt liv med någon ny känns så fruktansvärt fel, och inte bättre blir det när jag vet att jag är den tjejen som ska göra det. Jag känner hur mitt hjärta sakta lämnar min själ. Dante är mitt hjärta, min mening med livet. Det slog mig inte för ens nu, att han var en del av mig som jag nu var tvungen att släppa taget om och det krossar mig som fan över att behöva tänka på.

Jag vet att du älskar någon annan, och det gör så ont. Du träffar någon som älskar dig lika mycket som jag gör. Och jag vet att det är svårt, men även jag måste gå vidare. Men kanske var jag värd detta? Kanske var jag värd att känna den smärta av att bli lämnad av någon man älskar, för jag fick Dante att känna den. Jag krossade Dante hårt som fan.

Jag älskar honom, men han älskar inte mig. Vafan ska jag göra? Och det gör så äckligt ont att inse att du aldrig kommer tillbaka.

Jag, kl 11:58
Gustav nej
Jag orkar inte mer
Kom hem nu
JAG GÅR UNDER UTAN HONOM
KOM HEM NUUUUUUU
SKIT I JOBBET
JAG BEHÖVER DIG
JAG VILL INTE MEEEEEER

Det var då det brast, under tiden jag skrev till Gustav. Jag kände hur hela kroppen började skaka och hur det började trycka över hela bröstet. Jag kunde inte se vad jag skrev för alla tårar sprutade ned på skärmen men jag lät dem falla. Två hårda blinkningar för att försöka torka ögonen men det gav inget resultat. I ren jävla panik kastade jag telefonen i sängen och hörde med en smäll hur den träffade golvet men jag kunde inte ha brytt mig mindre. Skakigt satte jag mig upp i sängen och tog i allt vad jag kunde. Jag skrek.
Jag skrek högt. Jag skrek med en sprucken röst. Jag skrek för hur äckligt jävla ont det gjorde i min kropp. Jag skrek för mig, för dig, för det oss som nu inte längre finns. Jag skrek för att du har träffat någon ny. Jag skrek för varje bit som lämnade mitt hjärta. Jag skrek. Igen, och igen.

Med en duns slås dörren upp och jag märker hur Gustav springer in med hjärtat uppe i halsgropen och kastar sig över mig.

" Ebba, Ebba, Ebba... " säger han oroligt och försöker lugna ner mig.

" JAG KLARAR DET INTE MER!!! " skrek jag för full strupe och drog mig loss Gustavs grepp.

Förkrossat tittade jag mot honom och jag kände hur han såg hur krossad jag var.