Förälskad i dig // Dante Lindhe

T R E T T O N

" Jag vill bara berätta varför saker och ting blev som det blev. " Jag andades, jag tog djupa långa andetag. Jag var så nervös, fruktansvärt.
" Lyssna, oavsett hur mycket det kommer krossa oss båda av det som sägs nu så måste vi. För att kunna gå vidare. " Tårarna hade redan börjat rinna längs kinderna.

Jag sökte mig efter hans händer som han snabbt drog bort, samt ögonkontakten. Det skar i mig, över att han inte ens ville se mig i ögonen.

" Ludwig titta på mig. "

Blicken var fortfarande nån annanstans.

" Ludwig. Titta. På. Mig.!!!! "

Han hade förflyttat blicken ner till backen och han spände sina käkar, hårt. Jag kunde skymta tårar rinna längs hans kinder.

" LUDWIG TITTA PÅ MIG! " Skrek jag och tårarna forsade ner för kinderna.

Ludwig hade vänt upp blicken till mig, så mina ögon mötte hans. Han spände sig i hela kroppen för att inte vända bort blicken.

" Anledningen till att mina känslor för dig försvunnit är på grund av att de tillhör någon annan. " Tårarna sprutade längs hans kinder och det var inte förens nu jag såg att han hade vänt bort ögonkontakten.

" För en kille som mobbade dig. " Yttrade han kallt.

" Jag hatade honom för det han gjorde mot mig, men det var något med honom som jag drogs till. Det spelar ingen roll egentligen vad jag säger för allt blir fel, men, jag ville bara säga att det är för att mina känslor tillhör någon annan. Det har inget med dig att göra, du är fucking lika underbar. "

Tårarna rann nedför våra bådas kinder. När jag inte sa något mer vände han sig om och gick. Han gick mot träplanket och inte långt därefter drog han ett oerhört hårt slag med knytnäven.

" FITTA!!! " Morrade han över allt och alla.

Tårarna sprutade verkligen ner för hans kinder. Han satte sin andra hand för den andra för att försöka minska smärtan. Folk kom springandes till honom från alla håll och kanter. Till och med lärare kom dit och strax kunde jag skymta en ambulans köra ned på skolgården. Mycket riktigt stannade den vid Ludwig.

Helvete vad fan har jag ställt till med?

Tårarna började rinna igen där jag satt helt ensam en lång bit bort på en ensam, gammal och helt sönder brun bänk. Det hade lossnat oroligt många flisor från bänken.

Inte långt därefter omfamnades jag av några armar som kom bakifrån. Med dens huvud på min axel kunde jag skymta blont hår. Var dock osäker om det var mitt eller dens blonda hår men känslan jag fick från kramen tvekade jag inte en sekund om vem det var. Dante.

" Det är mitt fel. " Grät jag och vände mig om så jag kunde få en riktigt kram.

Han fick ett stadigare grepp runt mig och därför kramande om mig betydligt mycket hårdare. Hans armar var stadiga runt min nacke. Tårarna rann och rann. Han började stryka mitt hår innan han gav mig en fjäderlätt puss på mitt huvud. Precis som han gjorde den dagen.

" Vad sa du till honom? "

" Varför mina känslor blev som de blev. " Gråten jag hade gjorde det svårt. När jag pratar blev det bara massa hulkningar som gjorde det omöjligt för mig att prata tydligt.

Med Dantes armar runt mig fick det mig tillslut att sluta gråta. Det är något med han och hans kramar som får mig att bli lugn. Jag har aldrig känt denna trygghet förut. Inte från Ludwig eller Alvin. Inte ens för Alvin liksom.

Efter ett bra tag släppte vi kramen och jag såg hur ambulansen var borta, lärarna va borta, eleverna var borta, och Ludwig var borta.

På något sätt tog jag tag i Dantes hand medans jag drog min arm runt samma arm jag tog i hans hand. ( hoppas ni fattar hahaha ) medans vi gick bort mot Dantes bil. Vi hoppade strax efter in i den och Dante körde bort från skolan hem till honom. Vi hade bestämt oss för att åka hem till han då jag inte pallade var kvar. Ryktet på skolan om att de är mitt fel har ju säkert redan spridits till varenda kotte på skolan. " Åhhh det är Ebbas fel för hon vill inte ha Ludwig eftersom hon tänder på hans bästavän. " Mmm kuuul.

Inte lång därefter blinkade han in på sin gata och stannade utanför sitt hus. Vi hoppade ut och gick sedan in till honom där de första vi gjorde var att käka. Det blev inget mindre än nooodels då jag ÄLSKAR nudlar med hela mitt hjärta, speciellt med smak av kryddstark.

Med nudlar i händerna gick vi upp tillsammans in i Dantes rum där vi la oss i sängen. Datorn togs fram och vi satte på nån film. Nudlarna tog slut lika snabbt som dom blev klara.

Efter 1 h & 30 min led filmen mot sitt slut och jag låg på Dantes bröstkorg. Jag kunde känna hur mitt huvud sakta lyftes upp och ner av hans djupa andetag.

" Duuu...??! " Jag avbröt tystnaden.

" Mm. "

" Varför gj- "
I chock hoppar vi båda till när ytterdörren dras upp i en kraftig fart.

" GUUUYSSSS WE ARE HERE!!! " Ropas en röst ut när dörren åkt upp där nere.

" Vad gör dom här? Är Ludwig här? " Frågar jag med stora ögon och en aning skakig röst.

" Jag vet inte och jag vet inte vad dom gör här heller. Vänta. " Säger han bara och går ut i rummet.

Jag kan höra de pratas där nere och jag får sån panik att jag inte kan hålla mig här uppe längre. Jag måste ner, titta. Och det är nu.
Och med det öppnar jag dörren och smyger sakta ut. Mycket riktigt sitter Noel, Axel och Ludwig i soffan. Sakta försöker jag smyga tillbaka in i Dantes rum men stoppas av att någon ropar mitt namn.

" Ebba? " Frågar Axel. Till mig eller Dante, det vet jag inte. Men det var högt och Ludwig måste 100% ha hört. Jag stannar upp i, rör inte en blick eller kroppsdel.
" Vad gör du här? "

Jag vände mig om och mötte alla tre killars blick.

" Ojj.. eh.. hej Axel! " Säger jag lite fööör stelt och går sakta ner för trappan.

Jag skymtade hur Ludwigs hand hade bandage runt om. Rättare sagt, gips runt.

Jag känner hur Ludwig sitter i soffan och tittar på mig, och jag är så inte redo för att möta hans blick.

——————————————
Shit shit shiiiiit vad händer nuuu?! Hur kommer detta kaos sluta?

Som ni kanske ser så har jag bytt namn och bild på boken men kände att jag ville korta ner titeln lite bara😊

Hoppas ni fortfarande tycker om boken, puss❤️