Förälskad i dig // Dante Lindhe

T R E T T I O F E M

19 MAJ 2019 - SÖNDAG

- EBBAS PERSPEKTIV -
Klockan visade 12:02 när jag segt tittade på mobilklockan innan jag vände mig om och möttes av en sovande Karin. Mamma och pappa hade älskar henne, hennes sätt att bry sig och ta hand om mig. Dem hade blivit både tacksamma och stolta.

" Något speciellt du vill göra idag? " Frågade Karin när hon slängt upp ögonen.

" Nej inget speciellt, durå? "

" Nej vi kan bara ta det lugnt idag. " Log hon snällt och jag nickade tillbaka.

Vi småpratade en stund innan vi klev upp då vi ändå insett att vi missat frukosten som stängde 11:30.

" Nej nu går vi upp. " Mumlade Karin och reste sig självmant upp i sängen.

Hon vände sig om och tittade på mig. Hon log lite försiktigt.

" Hur känns allt, med han och med dom? " Frågade hon lite osäkert.

Jag suckade en aning och tänkte till ett tag.

" Jag vet inte, jag saknar mina kompisar så mycket och jag saknar ju Dante med, men... " Sa jag tillbaka.

" Meeeeen???? "

" Men han playade mig. " Jag kände några få tårar söka sig längre ner på min kind som jag var snabb med att torka bort.

" Du älskar honom va? "

Mina ögon spärrades upp, vad svarar jag nu?

" Jag vet inte, dom orden betyder ALLT för honom och dom betyder ju mycket för mig också. "

" Ebba, älskar du honom? "

" Ja, ja det gör jag fan. " Suckade jag.

Jag erkände det, jag älskar honom.
Men jag kommer inte säga det till honom.

***

Klockan stod på 20:23 och vi hade hela dagen bara tagit det lugnt och gått ut och ätit.

" Jag går på en promenad en stund. " Sa jag och gick mot hallen.

" Själv? "

" Helst. "

" Gör så du, hör av dig. " Log hon innan jag stängde dörren bakom mig och gick mot hissen.

Mobilen börjar vibrera och osäkert tar jag upp den och möts av ett nummer. Jag stelnar en aning till när jag ser numret på displayen framför mig. Ida. Hur hitta hon mitt nummer? Jag bytte ju nummer efter jag fick den nya mobilen.

Jag bytte för att ingen skulle kunna få tag på mig.

Jag tänker till, först tänker jag lägga ner mobilen igen men efter ett tag drar jag fingret över telefonen och möts av en panikslagen röst.

- Ebba?! Omg är det du Ebba? Hallå? Ebba?

- Mm.

- Ebba fattar du hur oroliga vi har varit eller?! Vart är du?

Jag tänker till, om jag säger vart jag är kommer dom 110% komma och hämta mig. Vilket jag vill, men ändå inte.

- Ebba svara, vart är du? Vi är jätte oroliga, vi har letat dig i två fucking veckor?

- Har ni letat mig?

Det är det enda jag får fram.

- Men älskling vad tror du?! Vart är du nu?

- J-jag vet inte.

Lögn.

Jag känner den varma majvärmen när dörrarna skjuts upp och jag tar det första steget ut i verkligen själv på jag vet inte hur länge.

- Vem är du med? Vart bor du?

Hennes röst är panikslagen och det sårar mig att jag gjort alla så ledsna över mitt försvinnande. Jag börjar gå längs trottoaren men mina ben skakar av rädsla så jag sätter mig på första bästa parkbänk för att låta dom vila. Försöka övertala dom att det är lugnt, det är inget att vara rädd för.

Jag sitter på parkbänken och har en panikslagen tjej i andra sidan luren som jag inte lyckas svara. Jag ser ett par, i min ålder gå längs trottoaren och ser hur kära som helst i. Jag ser hur killen tittar i helt förälskade ögon på henne när hon inte tittar på honom, och han ler ett äkta leende. Det går inte att inte tänka på mig och Dante. Tårar efter tårar rinner längs mina kinder när jag tänker på att det där kan ha varit jag och Dante. Det hade kunnat varit jag och Dante som gick där borta helt dökära i varandra och är överröst med lycka.

- Förlåt jag kan inte.

Mumlar jag och trycker bort Ida. Jag lägger bort telefonen bredvid mig och låter tårarna forsa ner.
Fuck it jag saknar honom, jag älskar honom, jag behöver honom, jag vill vara med honom, trots vad han än gör.

- DANTES PERSPEKTIV -
Jag hade börjat ledsna ett tag på att inte få nått svar denna Karin så jag bestämde mig för att parkera bilen och gå nånstans. För att här var hon ju. Klockan stod på 20:17 när jag parkerade bilen på en liten parkering och började gå någon slags random trottoar. Jag kunde skymta ett par i min ålder gå hand i hand framför mig och se allmänt kära ut. Det sättet han tittade på henne när hon inte tittade på honom. Det fick mig att påminna mig om mig och Ebba, hur vi kan gå så. Bilder i huvudet började spelas och jag kände ångesten börja växa i mig.

Ebba vill nog inte ens se mig. Hon hatar mig säkert. Vad fan gör man nu?

Varför suger jag på kärlek? Min första kärlek som jag trodde var min ända fuckade upp och vi gick skilda vägar. Den tjejen jag nu gått och blivit kär var det jag som fuckade upp bara för jag skulle få henne att sluta lida.
Tänk om det aldrig blir vi igen.
Min pappa har gått bort, jag har fyra kompisar, fyra, om man bortser från bekanta och halvt kompisar men Noel, Ludwig, Axel och Valter är de enda jag har. + Ida då.

Vill bara krama om dig, och berätta att du är hela min värld. Kunna berätta sanningen och det blir vi två igen, som det ska vara.

- EBBAS PERSPEKTIV -
Jag vet inte hur länge jag satt på bänken och grät. När jag inte hade några tårar kvar att släppa ut satte jag mig upp men stelnade till lika snabbt. Där borta, vid trottoaren såg jag en gestalt komma gåendes. En känsla av att jag kände igen personen kröp i mig men den var alldeles för långt bort. Jag släppte blicken och återgick tillbaka till mina deppiga tankar. Det är något i mig som gör att jag inte kan släppa blicken om vem det är. Jag stelnar till som is när jag skymtar hur människan börjar gå mot mig. Det kan vara som helst, vem som fucking helst. Jag känner hur hjärtat börja slå, adrenalinet börjar cirkulera snabbare, en skräckinjagande känsla kommer och jag är beredd på att springa allt vad jag kan därifrån. Men när han släpper blicken från marken och lyfter upp huvudet tappar jag allt.

————————————————————————

Puss❤️