Förälskad i dig // Dante Lindhe

Å T T A

Jag och denne Anders satt och pratade om min fina mamma och pappa. Tydligen så var Anders en väldigt nära vän till dom så han berättade mycket fint. Mycket av sakerna jag inte visste om. Han berättade bland annat om när jag var liten.

" De älskade dig så mycket Ebba, du var det finaste i deras liv. Du var deras lilla ägodel. Så fort du föddes kollade dom in i din ögon och log, de visste att du skulle bli en mycket vacker kvinna. Deras kärlek till dig var & är helt galen. Lyckan i deras ögon när de såg dig, speciellt när du låg och sov i din vagn med nappen. Du var den som gjorde familjen hel igen, och det visste dom från första början. Ingen kan förstå deras kärlek till dig Ebba. Det är otroligt vackert att se deras lycka av dig, deras kärlek. Jag vet att deras kärlek för dig aldrig kommer minska oavsett vad du än beslutar dig till att göra. Innan de miste livet sa dom att de önskade att du och Gustav skulle gå vidare. De sa " jag hoppas de kommer gå vidare, det kommer betyda nästan mest för oss. " De vakar över er två. Dom älskar dig alldeles för mycket. "

Efter Anders yttrat det han nyss sa rann tårarna på min kind. Det var så fint att höra honom säga det, det var behövligt. Jag kände en lättnad, lycka av det han sa. Dom ville jag och Gustav skulle gå vidare, & om det var det som betydde allt för dom. Då tänkte jag ge dom det, då skulle jag göra det. För dom. För mamma och pappa.

Timmarna gick och gick, Anders hade lämnat för ett bra tag sen. Han hade gett mig några sprutor som skulle få mig må bättre. Idag skulle jag få åka hem, Gustav skulle komma en stund tidigare för att ro om mig. Han skulle komma vid 15, vad klockan var nu var en omöjlig fråga att svara på. Det fanns som sagt ingen klocka här inne vad jag kunde se.

Tre ynkliga knackningar hördes och in klev min fina bästavän in i rummet. Han drog armarna om mig och med den orken jag själv hade drog jag mina runt honoms.

" Hur mår du? " Mumlade han fram.

" Bra nu, och du? "

" Bättre. "

Jag flyttade mig lite åt sidan när vi släppt kramen så han kunde hoppa ner bredvid mig. Vi sa inte så mycket till varandra på ett tag. Sedan avbröt Noel tystnaden.

" Så ni hånglade alltså. " Sa Noel och kollade rakt upp i taket, utan att möta min blick.

" Mm. "

" Berätta. "

" Jag mötte honom på vägen och sen frågade jag varför han hata mig och att om han skulle fortsätta med sin äckliga attityd skulle han dö ensam och jag vill inte han gör de för jag bryr mig honom. "
Jag andades några andetag innan jag fortsatte. " Sen började han gå och fråga om det var allt å då sa jag nej och då stannade han å då gick jag fram och kysste honom. "

" Kysste DU honom?! " Han sa det med en aning chock i rösten. Vilket jag förstår.

" Mm. Och då kysste han inte tillbaka så jag drog ifrån och skämdes så jag kolla ner i backen men precis då lyfte han upp mitt ansikte och kysste mig. "
Jag knipade igen ögonen för att låta de sista tårarna rinna ner och jag vågade inte möta hans blick. Jag var rädd, rädd för vad han skulle göra, vad han skulle säga.

" Hur är det med dig och Ludwig då? " Frågade han kallt.

" Vet inte, när vi kom frågade jag om vi kunde snacka men då skulle du hämta pizzorna och allt så jag följde ju med och här är vi nu. Ville inte säga något förut heller. "

Han blev tyst. Han tänkte.

" Förlåt Ebba för att jag säger dehär... "

" Säger vad? " Paniken for i mig.

" Men du har fanimig krossat honom, så jävla hårt. "

Jag knep ihåg ögonen och tårarna forsade snabbare och snabbare.

JAG hade KROSSAT killen som betydde så JÄVLA mycket för mig. & det sårade mig ännu mer.
Eller jag KOMMER krossa honom...

———————————————-
Ååååhhhh😢