Förälskad i dig // Dante Lindhe

F E M T I O

De hade fått liv i honom tillslut.

Och nu satt jag ensam med honom i sjukhusrummet med hans hand placerad i min.
Vem kunde tro detta? Att jag skulle sitta på ett sjukhus med kärleken i mitt liv som blivit skjuten. Och inte bara skjuten, det var så mycket mer.

Det gjorde ont att se honom sådär. Att sitta på en stol och se på hur han grimaserar och rycker till av smärta. Att se din pojkvän skrika inombords av smärta, och du kan inte göra ett fucking shit. Det ända du kan göra är att bara vara där och finnas för honom men det känns som om att det inte räcker till. Jag vill hjälpa till, jag vill rädda honom, jag vill vara den som hittar honom i livet, men jag kan inte. Och det gör för ont att inse det.

Jag hör allt med tiden hur Dantes andetag blir tyngre och svagare. Min kropp rasar samman när han viskar Det här är nog slutet och jag faller ihop som en säck på golvet.

" Lämna mig inte. " Viskar jag genom mina egna tårar som börjat rinna och hoppar upp till honom i sängen och lägger mig på hans bröst som knappt rör sig.

Jag klämmer tag i hans hand, hårt, för jag ska aldrig någonsin lämna honom. Och verkligen inte nu när han behöver mig som allra mest.

Långt där inne visste jag vad som var på ge att hända. Men kanske, om man förtränger sanningen och inbillar sig något annat kanske sanningen inte gör så jävla ont när den kommer fram. Eller så är det precis det den gör.

" Jag kommer alltid vaka över dig mitt hjärta. " Viskar han och orkar knappt hålla sina ögon öppna.

" Nej Dante, du är inte redo för det här. Vi skulle ju bygga upp våra liv tillsammans. Orka lev för mig, för oss. " Det sista kommer ut som en viskning då jag börja gråta ännu mer.

" Jag kommer alltid vaka över dig och jag hoppas du hittar din kärlek och blir lycklig. " Viskar han.

" Du är min kärlek Dante. Det kommer alltid förbli vi. " Säger jag med bestämd röst och drar bort alla tårar som rinner i vägen.

Ett svagt leende lyckades söka sig på hans läppar trots smärtan som gjorde det omöjligt för honom och allt fler tårar började lämna hans tårkanaler.

" Det gör ont.. " Viskar han och jag förstår direkt vad han menar, smärtan i hans kropp.

" Förlorar jag dig, förlorar jag mig själv... " Viskar jag i hans famn och låter mina tårar rinna nu.

" Jag ska vänta på dig Ebba, och jag hoppas du gör detsamma. " Viskar han knappt hörbart då smärtan för honom är för grov för att härda ut.

Att jag nu skulle behöva inse för mig att själv att detta var sista gången jag någonsin skulle få se Dantes vackra och trygga ögon igen, det gjorde så jävla ont. Sista gången jag skulle få känna honom mot mig, hans kropp mot min.

Jag hann aldrig säga något tillbaka för strax efter slöt Dante sina havsblå vackra ögon och jag hade nu insett vad som var påväg att hända. Jag tryckte mig omöjligt närmare honom, klämde hårdare i hans hans och tryckte mina läppar mot honoms.
En kyss med fylld med så mycket kärlek, fruktan, smärta och ännu mer kärlek.
En kyss jag aldrig fick besvarad..

För att inte långt därefter hördes ett långt och utdraget pip.

Pipet som tog mig ifrån min Dante.

" NEJ NEJ NEJ NEJ NEEEEEEJJJJJ!!!!! " Skriker jag i full smärta och rycker i honom för att kanske få honom till liv igen.

Paniken som kastade sig över mig var outhärdlig att känna och jag skriver av rädsla och förtvivlan. Jag slänger mig sedan ner i Dantes famn för att hålla om honom. Hjärtat spricker när jag måste inse för mig själv att detta är sista gången jag någonsin kommer få se min älskade. Tårarna som sprutade längs mina kinder gjorde det omöjligt för mig att lyckas se, men den sista närheten jag fick med honom var det enda som hade betydelse. Allt jag behövde var att få den lilla stunden med killen som betydde allt. Jag blundade så hårt att det gjorde ont i mina ögon, men jag vill inte öppna mina ögon igen. För jag visste att  när jag öppnar mina ögon så finns han inte längre med mig.

Rösten spricker när jag skriker för två krossade hjärtan, jag skriker för framtiden som vi skulle bygga upp tillsammans, jag skriker för oss, men framförallt, jag skriker för dig.

Jag märker hur dörren slängs upp och hur läkare springer in till oss i full fart. Halsen bränner när jag skriker i panik över att två manliga läkare tar tag i mina armar och drar mig bort från dig.

" SLÄPP MIG!!! " Skriker jag för full hals och börjar sparka för att komma loss.

Jag lyckas slå ena läkaren på låret så hans grepp om mig släppte och jag kunde lätt slinka ur det andra greppet som den andra läkaren hade. Jag springer fram till dig och ser hur du fått på dig syrmask och hur de trycker in massa sprutor i dig. Jag ville aldrig inse att du faktiskt var död men den synen jag hade framför mig fick mig att sluta låtsas och faktiskt inse. Hur förbannat jävla ont det än gjorde.

Jag rycker till när jag känner två hårda grepp om mina armar och hur jag sakta förs bort från honom. Med förkrossade ögon tittar jag upp och möter samma läkare, som med denna gång har hårdnat greppet.

" Han är min pojkvän!!!!! LÅT MIG FUCKING FÅ VARA MED HONOM!!! " Skriker jag i förtvivlan men de båda skakar av sig alla elaka kommentarer jag slänger ut.

Jag gör allt vad jag kan för att få stanna kvar. Skriker, gråter, sprattlar, slåss.

Paniken trycker i mig när de drog mig från mitt livs kärlek, drog mig från killen där jag hörde hemma.

Dem slängde ut mig i korridoren men jag är snabb upp på fötter för att hinna efter dom och smita in till dig. Men de hinner drämma igen dörren mitt framför ansiktet på mig och jag rycker i handtaget så hårt och kraftfullt att det vilken sekund som helst skulle trilla av. Dörren var låst.
De hade låst ut mig från mitt livs kärlek, och helvete vad ont det gör.

När dörren aldrig glider upp tappar jag tålamodet och snart står jag och slår i dörren med min svaga knytnäve.
Jag slår för allt jag har.
Jag slår för smärtan.
Jag slår för för dig. Vår framtid.
Jag slår för att livet vi skulle bygga upp tillsammans.
Och för att livet är så fucking orättvist.

Smärtan i handen hade börjat tagit fart och jag tittade ner på min lilla skakiga hand som var täckt med blod och massa små blålila märken. Men smärtan i min hand kändes knappt. Jag hade ändå nyss förlorat den viktigaste personen i mitt liv, alldeles för tidigt. Dante välkomnade andra sidan alldeles för tidigt, helt själv, och han hade så jävla mycket mer att visa världen.

Efter en stund av att min ben, utan stopp, stått och skakat så vek dom sig och jag drog mig längs väggen med tårar som sprutade ner. Jag satte mig på golvet med ryggen hård pressad mot väggen, för på andra sidan, där låg han, med mitt hjärta i hans hand, hos honom, där det hörde hemma.
Ansiktet hade jag begravt i mina händer som låg lutade på mina knän. Smärtan som jag kände gjorde så ont att jag skulle kunna ta mitt liv här och nu. Killen som var anledningen till att jag klev upp på morgnarna, anledningen till att jag alltid fortsatte kämpa och han som fick mig att se det där ljuset i allt var nu förlorad. Så vad hade jag att förlora? Han fanns ändå inte här med mig längre så jag hade inget att kämpa för.
Jag satt hopkurad på golvet och mina händer fick jag gång på gång torka på mina byxor för alla tårar som fallit. Jag kunde inte inse det.
Jag hade förlorat min kärlek.
Jag hade förlorat Dante.

———————————————————————————
Mår dåligt av att skriva detta...
Vem kunde tro detta?
💔💔
Förlåt för kortare kapitel men ville inte få in massa annat i detta.
Puss❤️