Att Hitta Den Perfekta!

Kapitel 22:

Evelina drog iväg mig ut på framsidan och när hon tillslut stannade och vände sig om märkte jag att det är något allvarlig. Hennes ögon har mörknat och hon verkar inte heller lika full längre. Jag ser undrande på henne. Vi står och tittar på varandra ett bra tag, bara helt tysta. Ingen av oss säger ett ljud.

Jag hör hur en dörr öppnas och stängs och två sekunder öppnas den och stängs den igen. Både Ryan och Jake har kommit ut ur huset och går fram till mig.

"Har ni något att säga?" Frågar jag och kollar upp på de båda.
De sneglar på varandra från ögonvrån och sedan fram på mig. Det måste vara något, de döljer något från mig. Jag suckar och vänder mig om och börjar gå ner mot vägen, det är ganska långt hem men jag bryr mig inte. Jag vill bara härifrån.

Jag förstår inte vad som har hänt mellan dem och varför jag inte kan få vara med Jake om jag vill.

När jag har gått ett tag hör jag hur fotsteg närmar sig. Jag saktar ner och vänder mig om. Där står både Ryan och Jake och kollar på mig.
De båda öppnar sina munnar och säger sammtidigt:

"Jag är skyldig dig att förklara vad som har hänt." De båda tittar på varandra och jag ser hur deras ögon mörknar igen när de inser att båda sa samma sak. Så jag börjar gå igen. Deras fotsteg hörs än en gång bakom mig.

"Vänta, snälla! Amanda! Kan du bara lyssna på oss? Snälla!" Ryan ropar på mig och jag stannar igen.

"Vad har ni att säga?" Fräser jag och kollar mellan dem. Jag väntar på att de ska svara och tillslut öppnar Jake sin mun och börjar förklara.

"Jo det var så, hmm, att för tre år sedan bodde Ryan här, sen hände det lite saker och han flyttade iväg. På grund av vissa saker som jag tycker att han ska berätta för dig om han känner att han klarar av det." Han tittar på Ryan som tittar på sina skor.

Efter några ögonblick tittade han upp på mig med ett plågat ansiktsuttryck. Jag förstår att han inte vill prata om det just nu när Jake är här.

"Men varför skulle det ändra på att jag inte får vara med Jake då? Varför kan jag inte få vara med honom?" Frågar jag, jag riktar frågn mot Ryan men det är Jake som svarar.

"Det hände en sak som har gjort att vi inte är så nära varandra längre, eller rättare sagt att vi avskyr varandra..."

"Varför kan ni då vara i samma rum och ni pratar ju med varandra nu ju, typ..." Svarar jag och tittar på Jake.

"Jag vet faktiskt inte, i normala fall skulle vi bråkat just nu men jag antar att det är för att vi båda gillar dig och försöker behärska oss, i alla fall inför dig." Denna gången är det Ryan som svarar och jag tittar nyfiket på honom. Jag vill att han ska säga något mer, kanske om vad som hade hänt mellan dem eller något. Men efter att han sagt det var han tyst igen.

Efter några minuter av tystnad harklar sig Jake och tittar från mig till Ryan innan han säger:

"Jaja, jag sticker nu, så att ni får prata och såntdär. Amanda, det var trevligt att träffas, jag hoppas att vi ses snart igen!"

"Trevligt att träffa dig också och ja hoppas vi ses snart!" Svarar jag tillbaka och ler ett litet leende mot honom innan han vänder sig om och börjar traska iväg mot festen igen.

Jag tittar på hans rygg tills han är helt uppslukad av mörkret, innan jag sakta vänder mig mot Ryan som redan tittar på mig.

"Vill du prata om det nu eller vill du ta det någon annan dag när vi inte står mitt ute på en främmande gata mitt i natten?" Frågar jag och tittar upp på Ryan som bara står någon meter ifrån mig.

"Jag vill berätta för dig idag men inte här, kan vi ta en taxi hem till mig så att vi kan prata i lugn och ro?"

"Ja det kan vi väll men vi måste släppa av Evelina på vägen, jag vill inte bara lämna henne här." Svarar jag och börjar gå tillbaka från det hållet vi kom från innan.

Ryan säger inte ett ljut under hela promenaden tillbaka och eftersom han är tyst så är jag också det, jag vill inte att han ska tycka att jag pressar honom för mycket.

När vi kommer fram till huset ser jag Evelina omedelbart, hon står kvar på samma ställe som vi lämnade henne. Hon tittar upp från sin mobil när hon märker att vi närmar oss.

"Vi tänkte ta en taxi hem till Ryan och prata, vi kan svänga inom dig så att du slipper ta taxin själv." Säger jag och tittar på henne."

"Ja det låter bra!" Svarar hon och ler ett svagt leende mot oss innan hon ringer efter en taxi.

15 minuter senare kommer taxin körande och vi kliver alla in, Ryan sitter fram och hjälper till med vägbeskrivningarna och efter ett tags bilfärd börjar vi närma oss Evelinas hus.

Efter vi har släppt av Evelina åker vi vidare och efter ungefär fem minuter kommer vi hem till Ryan. Vi betalar taxin och kliver upp för trapporna fram till ytterdörren. Väl inne tar vi av oss ytterkläderna och går upp till Ryans rum. Det är sent men det är ingen som är hemma, resten av familjen sover hos Ryans mormor.

"Det var så att när jag bodde här för tre år sedan, så var jag bästis med Jake om man säger så. Vi pratade om allt och var nästan oskiljbara." Ryan började berätta och jag lyssnar uppmärksamt på allt han har hatt säga, rädd för att jag ska missa någon viktig information.

"När vi var runt 15 år började allt gå nerför, jag hade en annan bästis, en tjej, som hette Sanna, vi var grannar och lekte med varandra varje dag när vi var mindre. En dag råkade Sanna ut för en olycka, bilolycka, hon hamnade på sjukhus. Jag var ju såklart där så fort som jag bara kunde, men när jag kom dit och fick höra att hon låg i koma, tappade jag greppet, jag ville inte tro på det, jag ville att min bästis skulle vara vid medvetande och kunna prata och skoja precis som innan." Han stannade upp och tittade på mig, hans ögon var fulla av tårar.

"Jake var där också och det var klart, han var också helt uppriven på grund av det, inte lika mycket som jag men också ganska påverkad. Efter några minuter kom doktorn och frågade efter Jake och bad honom följa med honom. Jake gjorde som docktern sa och följde med honom in i en tom korridor. Efter det såg jag inte Jake på tre timmar. Hans pappa hade dött i en bilolycka, samma som var orsaken till att Sanna låg i koma..."

"Jag försår om du inte vill berätta mer idag." Säger jag med lugn röst och ger hans hand en liten tryckning som för att visa att jag fortfarande var här om han behöver prata.

"Nej, det är okej, jag vill berätta detta nu innan jag kommer ångra det." Svarar han innan han fortsätter.
" Första 24 timmarna är alltid kritiska när man ligger i koma och jag kunde inte lämna Sannas sida någon minut på de timmarna, jag varken åt eller drack, jag bara satt där och väntade på att docktern skulle komma med några nyheter. Vid två tiden på natten slutade maskinen pipa och innan jag visste ordet av var jag ivägdragen ut ur rummet medan massa läkare och sköterskor rusade in i rummet. Den natten förlorade jag min allra bästa vän..." Ryans tårar hade börjat rinna ner för kinderna och jag var snabbt framme med mina händer och strök sakta bort tårarna sammtidigt som jag närmade mig och kramade om honom.

"Efter att hon hade dött stängde jag ut allt och alla. Jag gick bara ut ur mitt rum för att äta och gå på toaletten. Jag gick inte till skolan på en och en halv månad. Mamma och pappa var i alla fall förståndiga nog och lämnade mig ifred, ställde inte några onödiga frågor. Tillslut blev jag sjukskriven, jag var alldeles för deprimerad. Sammtidigt la jag skulden på Jakes pappa. Jag vet nu att det var dumt av mig, jag menar han förlorade ju sin pappa, jag kan inte änns föreställa mig hur det måste kännas för honom. På något sätt tänkte jag inte på att han hade förlorat sin pappa utan jag var sur på honom för att hans pappa gjorde så att min bästa vän dog. När jag sedan väl började gå till skolan igen, pratade jag inte med Jake, han var också sur på mig, jag har ingen aning om varför. Men vi slutade i alla fall prata med varandra och det är därför vi inte klarar av att va med varandra, för vi påmins varje gång om vad som hände den dagen."
Ryan avslutade det hela med en tung suck.

Efter att vi hade pratat ett tag bestämde vi att jag sover över hos Ryan, mamma tror ju ändå att jag är hos Evelina.

Det tog lång tid för mig att somna, mina tankar flög hit och dit. När jag tillslut somnade sov jag djupt och länge, fortfarande med tankarna snurrande.