Att Hitta Den Perfekta!

Kapitel 30:

När jag kommer till skolan nästa dag är jag det första folk tittar ordentligt på. Jag hatar det och jag känner hur mina kinder hettar till lite. Snabbt hoppar jag fram till mitt skåp där Jake väntar på mig. Han ler när han ser hur jag kämpar för att ta mig fram utan att stöta till alla som går förbi. Jag blänger på honom när jag väl kommer fram.

Efter en stunds kämpande har jag äntligen fått fram böckerna jag ska ha och vänder mig mor Jake igen. Han sträcker fram händerna och jag lägger tacksamt mina böcker i hans famn. Sen går vi till vår lektion. Halvvägs till lektionen möter vi Evelina och hon skrattar åt mig när hon ser mig. Jag ger henne en mördande blick innan jag fortsätter kämpa mig fram genom folkhavet. Jag har inte uppskattat att vara så liten innan. Jag uppskattar det nu. Om jag hade varit lite större än vad jag är skulle det blivit jobbigare än vad det är redan nu.

Dagen går snabbt förbi och jag är glad när det blir lunch. Jake hämtar min mat och jag sätter mig försiktigt ner på en stol mitt emot Evelina. Hon kom och hälsade på mig igårkväll efter att jag kom hem från sjukhuset med min fot i ett ljusblått gips. Jag älskar ljusblått och därför valde jag det och inte det klassiska vita. Evelina hade tvingat mig att låta henne skriva en liten hälsning på gipset och efter många om och men senare fick hon sin vilja igenom. Hon har skrivit: Till min osmidiga bästa vän, om du inte kan komma upp från sängen utan min hjälp, vad ska du då göra när jag inte finns till hands?//Evelina. Jag hade bara blängt på henne när jag läste det första gången. Fast nu när jag har läst det ett tag har jag börjat tycka det är lite roligt. Jag menar, hur klumpig får man vara egentligen?

Vi åt våran mat under tystnad och jag är glad att Ryan håller sig ifrån oss, jag vill inte att det ska bli fler bråk. Efter maten går vi med långsamma steg till nästa lektion, eller jag mer haltade och hoppade. Jag har fått många medlidsamma blickar idag och jag har tröttnat på det. Jag vet att de inte bryr sig över huvudtaget, det är inte så att jag är den första som hoppar på kryckor igenom skolan.

När jag äntligen kommer hem efter en tröttsam dag i skolan, hoppar jag upp på mitt rum och kastar mig i sängen och somnar nästan direkt. Jag vaknar någon timme senare och börjar jobba på mina läxor och myser med min katt som ligger längst ner på min säng. Det är hennes favoritplats och jag förstår henne. Jag har världens gosigaste filt där. Jag ler åt hur hon börjar spinna när jag kliar henne bakom öronen.

"Amanda! Det är mat!" Jag hoppar till av mammas röst innan jag med försiktiga steg tar mig ner till köket och sätter mig vid köksbordet. Vi äter ett tag i tystnad innan mamma börjar prata.

"Så, hur var din dag? var det många som frågade vad som har hänt?"

"Den har varit bra och det var nästan ingen som undrade vad som har hänt utan jag fick mer fått medlidsamma blickar hela tiden. Det är så irriterande." Suckar jag och ler åt mammas min. Hon ser också irriterad ut men när hon är irriterad har hon en tendens att skrynkla ihop hela ansiktet och då ser hon ut att vara typ 60 istället för 47. Mamma inser hur hon ser ut och slätar direkt ut ansiktet igen och ler varmt mot mig.

Vi pratar ett tag till om lite allt möjligt innan jag går upp och duschar och går och lägger mig. Jag smsar ett snabbt godnatt sms till Jake innan jag gosar ner mig mer i mina mjuka kuddar. Jake svarar efter någon minut med ett godnatt. Jag blundar och somnar snabbt.

Nästa dag går jag upp med ett leende på läpparna. Jag vill få ett ordentligt slut mellan mig och Ryan och jag vill att Jake och Ryan ska bli vänner igen. Och jag vet precis hur jag ska göra det. När jag kommer till skolan tar jag tag i Ryan så fort jag ser honom. Han tittar undrande på mig men följer med mig fram till Jake som står vid mitt skåp som vanligt. Jag visar med huvudet att han ska följa med mig och Ryan ut. Han följer med tvekande steg.

När jag fått med dem ut på skolgården släpper jag Ryan och börjar prata.

"Jag vill att vi alla tre ses i parken vid mig klockan fyra nu i eftermiddag. Jag har en sak jag vill säga till er båda och ni måste vara med samtidigt." Eftersom jag inte lämnade något rum till vidare diskussion, nickar de bara och jag ger dem tummen upp innan jag hoppar i i skolan igen. Jag känner deras blickar bränna mig i ryggen men jag bryr mig inte.

Klockan närmar sig fyra snabbare än jag kunde ana och nu är klockan redan kvart i fyra. Eftersom jag tar längre tid för mig att ta på mig och gå till parken så börjar jag redan nu ta på mig mina ytterkläder. Jag lämnar huset och kollar upp på himlen. Den är grå och molnig, som att det kommer börja regna vilken minut som helst. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket för att vända tillbaka och ta ett paraply så jag fortsätter bara gå mot stället vi ska mötas på.

Killarna står och väntar på mig när jag kommer hoppandes och jag nickar mot dem för att visa min uppskattning för att de verkligen kom. Vi sätter oss ner på en avskild bänk och jag är den första som bryter tystnaden.

"Vet ni varför jag bad er att komma hit?" De skakar på huvudet.

"Det är för att jag vill ha ett slut på detta. Jag vill att ni ska bli vänner och jag vill att du Ryan ska acceptera att jag är tillsammans med Jake. Tror ni att vi kan fixa det?" De rycker på axlarna men nickar senare. Jag tvingar dem be om förlåtelse för deras beteende runt varandra och sedan säger Ryan förlåt till mig. Vi avslutade med att alla skakade hand med varandra och jag kände mig lättad. Ryan ska sitta med oss från och med nu på lunchen och just nu ser allting ut att gå bra. Jag ser en ljus framtid för oss alla tre!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så! Detta var det sista kapitlet innan epilogen! Jag visste inte riktigt hur jag skulle avsluta allt men jag blev nöjd i alla fall! Hoppas ni gillade kapitlet. Kommentera och gilla gärna!