Att Hitta Den Perfekta!

Kapitel 29:

"Har någon av er lust att förklara?" Säger mr. Larsson. Ingen vet vad han egentligen heter i förnamn så alla kallar honom mr. Larsson. Han tittar först på mig, där jag sitter inklämd mellan Jakes och Ryans stolar. Sedan tittar han på Ryan som sitter på min vänstra sida och sist på Jake som sitter på den högra. De båda killarna skickar mördande blickar mot varandra och jag är väldigt glad att jag valde att sitta i mitten så att ingen av dem får för sig att börja bråka igen. Ingen av oss säger ett ljud.

"Nå, säg någonting då! Någon av er!" Suckar mr. Larsson. Jag öppnar sakta min mun för att se hur killarna reagerar. När ingen av dem säger eller gör något för att stoppa mig börjar jag prata.

"Jo, det var så att innan var jag tillsammans med Ryan och sen hände det lite saker som gjorde att jag gjorde slut. Jake och jag blev ihop typ igår och nu hävdar Ryan att jag ska vara med honom fast jag är med Jake och sen började de bråka." Tystnaden är tryckande efter att jag pratat klart.

Mr. Larsson harklar sig och kollar uppfordrande på Jake och Ryan. "Har ni något att tillägga killar?" När ingen av dem svarar fortsätter han med sin monotona röst. "Jag bryr mig ärligt talat inte om ert kärleksliv men om man börjar bråka i min skola så måste jag ingripa. Jag ger er båda två kvarsittning i en vecka för att ha skapat kaos när klockan hade ringt och så vidare. Och i fortsättningen ta inte med era personliga problem till skolan, låt dem vara hemma! Ni kan gå." Han viftar iväg oss och vi ställer oss upp.

"Nöjd nu? Du landade oss i kvarsittningen!" Fräser Ryan så fort vi är utanför kontoret.

Jake svarar inte utan fortsätter bara hå mit sin lektion. Jag börjar sakta också gå mot mitt klassrum med Ryan bara någon meter bakom mig.

När vi väl kommer in i klassrummet känner jag hur allas blickar är på oss och jag ber tyst om ursäkt till läraren och går till min plats. Jag hör hur Ryan säger förlåt för att han kom försent och går och sätter sig bakom mig. Alla tittar fortfarande med stora ögon på oss, jag vill inget annat än att de ska sluta kolla på oss. Det är så irriterande att de inte kan bry sig om något annat. Så intressanta är vi inte.

Resten av lektionen sitter jag bara och stirrar rakt fram på tavlan, jag undviker allas blickar och jag vet att Ryan sitter och tittar på mig. Hans blick bränner i nacken på mig och jag har en så stor lust att bara vända mig om och smälla till honom. Jake smsade mig ungefär en halvtimme in i lektionen och frågade om jag var okej. Jag svarade bara med ett enkelt ja eftersom jag verkligen inte har lust att han ska tycka synd om mig och så vidare. Han trodde såklart inte på mig och sa att vi ska prata efter lektionen, något jag inte ser fram emot.

Läraren ber oss packa ihop våra saker och önskar oss en trevlig dag, jag rullar ögonen och skyndar mig ut ur klassrummet så snabbt som möjligt för att slippa stöta på Ryan. Jake står som väntat utanför dörren och ler ett försiktigt leende när jag kommer upp till honom. Eftersom jag inte är på humör tar jag bara tag i hans hand och drar med honom till närmsta utgång. Han följer tyst efter och stretar inte emot när jag drar honom.

"Vad är det du vill att vi ska prata om? Jag sa att jag är okej!" Säger jag när vi väl är ute och en bit ifrån alla andra elever. Han tar tag om min midja och drar mig in till sig, jag slappnar genast av och lutar mig mot honom. Att han kan ha den effekten på mig.

"Jag ser tydligt på dig att du inte är okej! Jag vet att du tycker att det var obehagligt det som hände i korridoren. Och jag ber om ursäkt för att det hände." mumlar han in i mitt hår. Jag ryser av känslan av hans andedräkt mot mitt hår.

Vi står stilla och kramar om varandra ett tag till innan klockan ringer och vi måste gå till våra lektioner.

"Vi ses på lunchen!" Säger han innan han försvinner in genom dörren till hans klassrum. Jag ler ett snabbt leende och går med tunga steg mot matten, där jag vet att jag sitter brevid Ryan. Det är den enda klassen där vi fick egna platser som vi inte fick bestämma själva. Som tur är har jag Evelina framför mig så jag kommer inte behöva vara ensam i närheten av Ryan.

Dagen fortsätter och inget direkt spännande händer. Ryan låter mig vara efter att jag inte rört en min i nästan en timme på matten. Jake och jag satt på lunchen tillsammans med Evelina. Jag såg hur Ryan kastade blickar lite då och då i vår riktning, men jag struntade i det och fokuserade på maten som var framför mig.

När dagen var slut nästan sprang jag hela vägen hem och låste in mig på mitt rum. Jag kastar mig på sängen och pustar ut. Det har varit en jobbig dag även om det inte har hänt mycket mer än att Jake och Ryan brottades och att vi fick gå till rektorn.

Jag somnar medan jag ligger och tänker och vaknar inte förren mamma kommer upp och bankar på min dörr och börjar prata om vad vi ska äta till middag. Jag kollar på klockan och inser att den redan är halv åtta. Snabbt kastar jag mig ur sängen men slår till foten i sängbordet och faller med en duns på mattan. Bankandet upphör och några sekunder senare öppnas dörren och mamma kommer in med extra nyckeln i handen. Hon börjar gapskratta när hon ser hur jag ligger hjälplöst på golvet med ansiktet tryckt mot det hårda golvet.

Jag ger ifrån mig ett omänskligt läte av smärta när mamma hjälper mig upp från golvet och sätter mig på sängen.

Det gör ont i hela kroppen och det känns som om jag har brutit min fot eller något för jag håller på att svimma av smärta när jag försöker röra foten. Mamma ser att det gör ont och kollar närmare på min fot. Hon suckar tyst och lyfter upp mig för att bära mig ut till bilen och förmodligen köra mig till sjukhuset.

När vi kommer fram lyfter mamma över mig i en rullstol och rullar in mig till väntrummet där hon lämnar mig. De andra som sitter i väntrummet kollar nyfiket på min fot som är i en skum vinkel. Efter ett litet tag kommer mamma tillbaka och vi får komma in i ett litet undersökningsrum. Efter ytterligare ett tag kommer en läkare in och kollar på min fot. Det tar bara någon minut innan hon konstaterar att den är bruten.

Jag suckar. Hur klumpig får man vara?

----------------------------------------------------

Inte långt kvar! Jag har en till bok som jag håller på med! Ni får gärna kolla in den! Den handlar om Sophie och Walter, Walter är ny och är en player, i alla fall i Sophies ögon. Vad händer då när Walter är snäll och trevlig mot Sophie? Och han till och med låter henne följa med till hans hemliga ställe och han berättar om sitt förflutna?

Hoppas ni alla fortsätter att läsa!

Glöm inte att rösta och kommentera! 👍😊