Att Hitta Den Perfekta!

Kapitel 9:

Jag vaknade tidigt nästa morgon av att mamma kommer in i rummet med en frukostbricka. Sakta sätter jag mig upp och kollar på henne med ledsna ögon. Hon ser hur jag ser ut och ler sympatiskt mot mig. Jag kan inte fatta att detta har hänt att jag verkligen såg vad som hände och att jag inte vaknade och att det hela bara var en dröm. En mardröm rättare sagt. Mamma vet hur det känns att få hjärtat krossat på grund av någon annan. Hon har berättat för mig om sina gamla pojkvänner. Hon har tagit sig igenom det. Då borde jag också kunna det.

Jag ser hur hon böjer sig fram och ställer ner brickan på nattduksbordet och följer henne sedan med blicken när hon sätter sig ner försiktigt på sängkanten och tittar förstående på mig. Jag bara lutar mig framåt och lägger mig i hennes famn och börjar gråta. Jag vet att jag måste låta patetisk som ligger här och gråter över någon som jag inte känt så länge. Jag vet att jag borde ta mig samman och gå vidare med livet, men det går inte. Jag vill inte att Ryan ska vara med Melanie, men samtidigt vill jag inte ha honom längre för jag vill inte kyssa någon som har stoppat sin tunga i min fiendes hals. Det skulle vara så obehagligt och det ända jag skulle tänka var att de har kysst varandra, att de har rört varandra och att jag praktiskt taget delar med mig av min pojkvän med någon annan. Problemet är att jag vet inte vad jag ska göra om Ryan ringer och frågar om jag vill komma över idag eller om han kan komma hit. Vad ska jag då göra? Ska jag ignorera honom eller låtsas som att inget hänt eller konfrontera honom om det?

Jag fortsätter med mina dystra tankar och gråten tills mamma tar tag i mig och sätter mig upp i sängen. Hon vill att jag ska äta och jag hickar lite innan jag sätter mig till rätta och börjar äta maten som mamma har tagit med till mig. Jag ska vara helt ärlig med hur jag äter. Det är inte snyggt. Jag trycker in halva skinkmackan i munnen och tuggar samtidigt som jag tar en klunk mjölk. Som jag sa, ingen vacker syn men jag bryr mig inte.

Efter frukosten och fler tårar har Ryan ringt mig ungefär 15 gånger. Som ni märker så valde jag att ignorera honom. Problemet är att han inte verkar förstå att jag inte vill prata med honom för han fortsätter att ringa och smsa. Alla sms innehåller ungefär samma ord.

"Amanda, svara, jag vet att du är vaken." "AMANDA, tvinga mig inte komma till dig och kollar varför du inte svarar, snälla svara."

Jag har inte lust att svara men om jag inte gör det så kommer han ju komma hit och jag tror inte att mamma har lust att vara med när vi pratar, för jag vet att om han kommer hit så kommer jag bara bryta ihop och det kommer inte bli kul för någon.

Jag kollar på mamma och säger:

"Nästa gång han ringer svarar du och säger att jag är sjuk och att jag tyvärr inte kan prata med honom just nu."

"Amanda, jag tror inte att det är så bra om du ljuger."

"Mamma, snälla bara gör det, för min skull!"

Mamma bara nickar och så fort Ryan ringer svarar mamma och säger att jag är sjuk. Ryan vägrar ta ett nej och mamma suckar och ger mig mobilen. Jag hostar en hel del bara för att låta extra sjuk och svarar sedan med ett litet hej.

"Amanda, hur är det?" Frågar han lugnt och jag hör på honom att han är lite orolig.

"Det är bara bra, lite hostig bara!" Svarar jag och hostar allt vad jag kan samtidigt som mamma sitter med ett litet leende på läpparna bredvid mig.

"Du verkar inte må så bra, vill du att jag kommer över och tar hand om mig? Jag kan ett recept på ett te som hjälper när man hostar mycket." Svarar han i samma ton.

"Nej, nej, det är lugnt, jag vill inte smitta dig, dessutom är mamma här så jag klarar mig nog. Du behöver inte komma!" Säger jag och hostar lite till.

"Okej, men du? Ring om det är något, så kommer jag direkt!" säger han och jag bara nickar och säger att jag gör det. Sedan lägger vi på. Jag känner hur jag bara vill krypa ner under jorden och gömma mig för alltid. Jag hör hur mamma skrattar lite och jag blänger på henne. Detta är hennes fel. Hon skulle inte ha get mig mobilen och lämnat mig på detta sätt.

Jag tillbringar dagen med att kolla på kärleksfilmer, en efter en, det tar aldrig slut. Tillslut orkar jag inte kolla på fler lyckliga slut så jag sätter igång en skräckfilm och ser på den istället. Efter att den har slutat går jag ner till mamma där hon sitter och läser. Jag sätter mig hos henne och hon kramar om mig hårt och tar hand om mig. Vi bestämmer oss för att göra hemgjord pizza och se på en komedi. Till efterrätt äter vi varsin stor skål glass och ett paket choklad.

Den bästa medicinen mot hjärtesorg är att vara med mamma och få skratta åt en löjlig film. Jag somnar så småningom i mammas knä och hon halvt bär, halvt släpar in mig i mitt rum och på min säng. Hon stoppar om mig och plockar iordning lite i mitt rum så att det ser ordentligt ut. Jag har verkligen den bästa mamman i hela världen.

Jag sover ut ordentligt och vaknar inte förrän halv elva nästa dag. Jag känner mig redan mycket bättre. Bredvid mig ligger mamma och snarkar så högt att jag bestämmer mig för att gå ut ur rummet och göra frukost åt oss. När mamma lite senare kommer ut i köket har jag bakat scones och gjort plättar med sylt och grädde. Hon ler mot mig och frågar:

"Mår du bättre nu?"

"Ja, det gör jag, tack så mycket för allt igår!" svarar jag och kramar om henne innan vi sätter oss och börjar äta.

"Då går du i skolan imorgon då?"

"Japp, det gör jag!" Säger jag och trycker in en plätt i munnen och börjar tugga.

När jag kommer till skolan nästa dag ser jag hur Melanie kommer emot mig och jag förbereder mig mentalt på att möta henne och hennes hat mot mig. Hon kommer närmare och närmare och jag hade kunnat se hur fejk hennes leende är på 100 mils avstånd. Usch, vad jag hatar henne.

"Nämen hej Amanda!" Säger hon tillgjort och jag ler ett falskt leende mot henne.

"Hej Melanie."

"Jag tycker att jag har uttryckt mig väldigt noga. Tycker inte du det?" Frågar hon med en viss skärpa i rösten.

"Ja, jo, det tycker jag nog att du har gjort!" Svarar jag ointresserat.

"Om du nu håller med mig, varför låter du honom inte vara? Varför är du fortfarande med honom? Säger hon snäsigt och jag kollar på henne.

"Jag kan inte hjälpa att han är med mig, jag tänker inte stöta bort honom bara för att du säger att jag ska göra det!" Svarar jag

""Urgh. Jag hatar dig!" Säger hon och vänder sig om och går därifrån. Jag andas sakta ut och väntar ett litet tag innan jag går in i skolan. När jag möter Evelina berättar jag allt och hon tycker att jag ska hålla mig borta från Ryan, i alla fall ett tag.

--------------------------------------------
Hej! Så jag vill bara säga tack för att ni läser och glöm inte att:
Gilla, Kommentera och Fortsätta läsa!

Bye bye!