Kapitel 1:

388 1 0
                                    

Hej! Jag heter Amanda Eriksson och är 16 år. Jag är ganska lång och har mörkbrunt hår och ljusbruna ögon. Jag fyller 17 år om ungefär tre veckor.

Jag har aldrig haft direkt tur i kärlek i mitt liv. De enda jag har varit tillsammans med är två killar när jag gick i grundskolan och vi var inte direkt seriösa över huvud taget. I alla fall. Nu ska jag berätta hur det gick till när jag hittade mitt livs kärlek.


Idag ska vi på teater med klassen. Jag och min bästis Evelina ser inte fram emot det.

"Alla som har busskort använder det! Och de som inte har ett eget får säga det till mig så att jag kan betala för er. Ropar vår lärare ut över vår stökiga klass på busshållplatsen.

Som tur är har jag ett eget busskort så jag får gå på och betala före de andra som inte har. När jag har betalat går jag till mitten av bussen vid utgången och sätter mig. Efter någon minut kommer Evelina och sätter sig vid mig. Jag ler och vänder mig så att jag sitter lite mer vänd mot henne och hon börjar direkt fråga mig vad jag tycker.

"Tycker du att det ska bli kul idag?" Hon frågar det med sarkastisk röst för hon vet att jag inte gillar att sitta still för länge.

"Nja, inte direkt, det är ju inte så att vi aldrig varit på en semester innan. Vad tycker du, ska det bli kul?" Svarar jag och kollar vetande på henne.

"Inte alls, det kommer bli långtråkigt, det vet jag redan nu!" Svarar hon med en suck och kollar så att vår lärare inte var i närheten när hon sa det.

Evelina tycker inte om teater alls, även om hon är en person som gillar uppmärksamhet. Hon skulle varit en bra skådespelerska det vet jag. Jag har försökt säga det till henne men hon vill inte lyssna på mig.

"Alla från Olympiaskolan kommer med mig nu!" Ropar vår lärare när vi har åkt ett tag och bussen saktar in. Alla hoppar av och följer med honom till konserthusets ingång. Jag hör hur Evelina suckar bredvid mig och jag ler ett fejkat leende mot henne och hon suckar än en gång.

"Är alla med?" Ropar han när vi alla står och trängs med varandra.  Som den omogna klass min är skriker alla 'JA' så högt de kan. Jag kastar mina händer över öronen för att inte bli döv av hur högt de skriker.


Efter teatern:


"Usch, så tråkig den var!" Hela klassen klagar och springer ut från konserthuset för att slippa vara där.

"Men kom igen ungdomar, lite rolig var den allt!" Säger vår lärare och försöker låta så entusiastisk som han kan. Man ser tydligt på honom att han är glad att han fick gå ut därifrån. Hela klassen svarar med ett mumlande 'nej' och vi beger oss mot busshållplatsen.

När vi kommer hem till skolan äter vi lunch, fiskgratäng och grönsaksbuffé. Det är inte alls så gott som det låter. Salladen är brun och torr, likadant med gurkan och tomaterna och fiskgratängen var slemmig och smakar bara timjan. Jag och Evelina tittar på varandra och tar bara lite av maten och äter upp allting tillsammans med vars tre glas mjölk. Resten av dagen går snabbt och innan jag vet ordet av så är jag hemma och pluggar på alla läxor vi har fått.


Nästa dag går jag upp och fixar i ordning mig och cyklar till skolan.

När jag kommer in i klassrummet ser jag att läraren är väldigt glad. Han står längst fram och ler för sig själv. Det ser ut som att han har något han vill berätta för oss. Tillslut när alla har satt sig ner och är tysta börjar han prata:


"Hej alla! Idag börjar det en ny kille i vår klass!" Hela klassen kollar på dörren helt tysta och när den öppnas uppenbaras den snyggaste killen i världen, enligt tjejerna i klassen vars ögon nästan håller på att poppa ut ur ögonhålorna. "Det här är Ryan Nielsen och han ska börja från och med idag." Fortsätter han och vänder sig till Ryan och säger: "Du kan få sitta bredvid Amanda där borta, hon får även ta hand om dig ett tag framöver så att du kan komma rätt här, jag vill att du ska hålla koll på vilka killar du kan lita på i denna klassen och vilka du inte kan lita på och det kan hon säkert hjälpa dig med!" Ryan svarar med ett litet tack innan han går och sätter sig bredvid mig.

Jag ser hur han kollar på mig ur ögonvrån och jag ler lite försiktigt mot honom. Han ler tillbaka och vi vänder oss sedan framåt mot läraren igen. Jag märker att alla tjejer sitter och kollar på honom med jämna mellanrum och jag fnyser bara lite lätt åt dem.

Han liknar Chase Crawford lite i ansiktet fast han är nog lite längre och han har också ljusare hår och mörkbruna ögon. Man han även se att han tränar antingen på gym eller att han går på någon sport på grund av hans muskler som  spänns varje gång han flyttar på sig.

På rasten fick jag ta med honom till hans skåp och sedan visa honom runt lite på skolan och berätta lite om olika personer vi stöter på på vägen. Jag är en av de elever som vet saker om de andra eleverna som man oftast inte vet. Efter rundvisningen sätter vi oss på en bänk på en avskild plats vid matsalen och pratar lite, det visar sig att han har gått på Filbornaskolan innan  men att han inte hade trivts där, Olympiaskolan var tydligen hans andra val.

Han är väldigt lätt att prata med och innan vi går in har vi bytt mobilnummer.

Efter skolan går vi till busshållplatsen tillsammans där vi säger hejdå och skils åt och han tar tvåan medan jag tar åttan. Jag stiger på bussen och sätter i mina hörlurar för att försvinna in i min egen lilla bubbla i ungefär 20 minuter innan jag ska hoppa av.

Väl hemma sätter jag på lite tevatten samtidigt som jag gör i ordning en dubbelmacka med ost, skinka, gurka och smör. Jag ställer allt på en bricka och går ut i vardagsrummet där jag sätter på tvn och bläddrar igenom kanalerna. När jag inte hittar något stänger jag av och börjar tänka på Ryan. Han är verkligen snygg men inte så att man håller på att svimma precis som tjejerna i klassen tycker. Han är också väldigt trevlig och lätt att prata med. Dessutom är han inte som alla andra killar i klassen, han är inte lika omogen och han tolkar inte allt på samma sätt som de andra gör. Det gillar jag.


Tre dagar har gått och jag och Ryan har hängt ihop hela tiden. Vi kommer bara närmare och närmare varandra och det känns som att vi har känt varandra i evigheter. Jag vet att det kanske går lite snabbt men jag tror dessutom att jag börjar få känslor för honom, jag tänker väldigt ofta på honom och på hur snäll han är. Jag undrar också ofta om han tänker och känner likadant för mig. Jag vågar bara inte fråga honom, tänk om han säger nej eller om han inte tycker om mig på det sättet och tycker att jag är ful? Nej sluta Amanda, du är inte ful! Sluta tänka så, positiva tankar nu! Var glad att du är så bra vän med honom istället.

Jag fyller år om två veckor och jag vet inte om jag kommer våga fråga honom innan  jag fyller år men man vet aldrig! Han kanske frågar mig först.

-------------------------
Så första kapitlet omskrivet! Jag har ändrat lite och den är längre nu, innan var den 838 ord lång och nu är den ungefär 1200 ord. Jag hoppas ni gillar ändringarna och glöm inte att: 
Gilla, Kommentera och Fortsätta läsa!

Bye bye! 😘

Att Hitta Den Perfekta!Where stories live. Discover now