Att Hitta Den Perfekta!

Kapitel 16:

Eftersom jag och Ryan hamnade i samma grupp och måste arbeta med varandra två timmar i veckan har jag insett en sak. Mitt liv har sjunkit från bra till hanterbart till dåligt. Jag hatar det. Jag vill inte behöva diskutera med honom om vad texten till låten ska handla om, för jag vet exakt hur jag vill att den ska gå men jag vet att jag inte kan säga det för då hade jag fått F direkt. Jag menar man kan ju inte skriva om hur man vill slita av någons Huhrm. Om ni vet vad jag menar. Varför kunde man inte bara välja en låt som redan fanns och bara öva in den och sjunga den inför de andra? Det hade varit så mycket bättre! Men såklart ska det inte vara så, bara för att irritera mig ännu mer.

Ryan försöker prata med mig eller åtminstone få någon respons från mig varje gång vi har lektion tillsammans men han har misslyckats hittills och jag planerar inte på att låta honom lyckas någon gång snart. När musikläraren kommer till vårt bord där vi sitter och arbetar så gott vi kan med den hemska atmosfären frågar han om vi förstår vad vi gör och undrar hur det går. Alla svarar ja och att det går bra. Men bara för att förstå bättre frågar jag

"Varför måste vi komma på en egen låt? Kan vi inte bara välja en som redan finns?"

"Tyvärr måste jag kolla er kreativitet, det var ett av kraven på att ni skulle få ha musik. Så för att svara på din fråga Amanda, ja ni måste skriva minst en låt själva." Svarar han och ler lite smått mot mig när jag suckar tungt.

Lektionen flyter på utan att jag yttrar ett ljud till någon. Jag bara sitter och tittar på de andra i gruppen medan de jobbar på med uppgiften. När det äntligen är dags för lunch möter jag upp Evelina i korridoren med våra skåp. Hon verkar vara väldigt exalterad och jag fattar inte varför eller hur hon kan vara så positiv hela tiden!

"Varför är du så glad för? Vad har hänt?" Frågar jag och kollar lite irriterat på henne. Jag vill också vara så glad hela tiden. Urgh.

"Sluta vara så sur på Ryan hela tiden! Ser du inte hur mycket han gillar dig? Jag vet att jag sa att du borde gå vidare, men uppenbarligen kan du inte det, så varför börjar du inte prata med honom igen? Gissa vad som är så bra med detta grupparbetet!?"

"Jag vill inte prata med honom och det är hans fel att jag inte pratar med honom längre. Nu, berätta vad det är som är så bra med arbetet!"

"Joooo, Alex är i samma grupp som jag och vi har pratat ganska mycket idag, det känns som att det går framåt mellan oss!" Svarar hon och hoppar upp och ner på stället. Jag ler lite för att jag vet att hon verkligen gillar Alexander och jag hoppas på det bästa mellan dem. Jag vill verkligen att hon ska vara glad och jag vet att Alex hade gjort henne gladare men just nu är jag inte direkt på humör för att prata om kärlek.

"Vad kul för dig. Du är i alla fall med någon du gillar, jag är med ett irriterande ex som inte slutar störa mig."

"Kom igen, var lite glad för min skull! Jag vet att du tycker att det är jobbigt att vara i samma grupp som Ryan men ränk på att det inte är jättelång tid innan du slipper jobba med honom, halva tiden har snart gått redan ju!"

"Jag tycker att det är kul för dig men jag är inte riktigt på humör för kärleksprat just nu! Jag är jättehungrig, kan vi gå och äta nu?" Svarar jag och tar tag i henne för att dra iväg henne till matsalen.

Dagen flyter på och jag undviker Ryan så mycket som det går och om jag skulle säga det själv så skulle jag säga att det gick ganska bra, bortsett från att det är svårt att inte titta åt hans håll när jag går förbi honom eller om jag vet att han inte tittar på mig. Jag saknar att vara med honom på eftermiddagarna, mysa med honom och se på film. Jag sakna också att vara med Molly och småprata med henne om allt möjligt!

När jag kommer hem springer jag upp på mitt rum och kastar mig på min säng så snabbt som jag kan. Jag känner hur täcket formar sig efter mig och jag sjunker in i det ännu mer. Jag vill bara stanna här för alltid och bara mysa med kuddarna och inte behöva göra någonting. Efter ett tag somnar jag. Som vanligt.

Jag vaknar med ett ryck av att jag hör hur det ringer på dörren, så jag reser mig upp och drar mig så sakta som möjligt ner för trappan och ut i hallen. När jag öppnar dörren ser jag Ryan titta på mig. För trött för att säga något om att han borde gå öppnar jag bara dörren och släpper in honom med ett litet "Kom in" han tar av sig skorna och vi fortsätter upp till mitt rum och jag sätter mig på min säng och han sätter sig på min skrivbordsstol och tittar på mig.

"Vi behöver prata!" Säger han tillslut efter en stunds tystnad och jag känner hur jag stelnar till.

------------------------
Hej! De sista tre kapitlena som jag redigerar nu kommer förmodligen vara ganska korta för de inte var långa till att börja med!

Glöm inte att:

Gilla, Kommentera och Fortsätta läsa!

Bye bye! 😘