You And I ~Oscar Enersad~

Gone 21.

Oscars perspektiv.

Vi kom hem till Stockholm igår. Ogge och Emilia hade varit jätteledsna och gråtit båda två.

Jag och Wilma satt och myste i soffan och kollade på film. Något vi inte kunnat göra på turnén... Vi kollade på en romantisk komedi, den var riktigt bra! Jag hade funderat ett tag på ärret under Wilmas navel. Den var alldeles för stor för att ha kommit från en operation! Jag var tvungen att fråga henne.

Wilmas perspektiv.

"Du Wilma?" "Aa?" "Varifrån har du fått ärret?" Shit... "öhh... vilket ärr?" "Den stora under din navel?" Vafan ska jag säga!? "Jag har inget ärr där...?" "Det har du visst, Jag såg det ju! Jag är ju fan inte blind." Det sista kändes som att någin högg en kniv rakt in i hjärtat. "Det finns inget!" Då gjorde han nåt jag aldrig trodde att min Oscar skulle göra... han drog upp min hoodie och pekade mot ärret. "Nejj titta! Jag var inte blind... Men är du blind? Eller har du bara en hel del du inte vill berätta!?" Där gick gränsen... men jag kunde inte börja gråta nu! Jag lyckades att hålla in mina tårar. Oscar lugnade ner sig.

"Oscar?" "Mhh" "kan inte du gå och köpa lite choklad till mig?" "Pms?" "Aa" ljög jag.

"Vilken vill du ha?" "Marabou!" Han nickade och gick till hallen. Jag hörde hur dörren stängdes och jag sprang upp till Oscars rum. Jag måste åka...

Oscars perspektiv.

Det tog mig typ en halvtimme att att åka till ica, köpa choklad och åka hem igen. Jag öppnade dörren och slängde av mig mina skor i hallen.

"Wilma?!" Jag fick inget svar. Jag sprang in till köket. Ingen där. Jag kollade tvrummet... ingen där häller! Så jag sprang in till vårat rum. Alla hennes saker var borta! Jag blrjade få panik... var är hon?! Då såg jag en lapp på sängen. Jag satte mig ner och läste.

Oscar...
Jag är ledsen att jag stack, men... det finns så mycket du inte vet om mig som jag önskar att inte fanns i mitt liv, men jag kan inte bara göra så att det försvann... Jag vill berätta allt för dig men jag kan inte... Det är också därför jag åkte. Det skulle aldrig funkat eftersom du inte vet. Jag är just nu påväg hem till Finland så du behöver inte oroa dig för mig.
Jag älskar dig...

Wilma

Jag hade inte märkt av det förens nu men tårarna rann nerför mina kinder. Vad fan har jag gjort!? Hur kunde jag pressa henne sådär...!?

Ogges perspektiv.

Jag mötte Katia utanför Oscars hus. Han hade ringt till mig ochh sagt att jag var tvungen att komma över. Tydligen hade han tvingat Kat oxå, men hon visste inget häller.

Vi öponade dörren och steg in. Det var tyst. Vi gick upp till Oscars rum där vi hittade han sittandes på golvet med ryggen lutande mot hans säng. Hans ögon var illröda och svullna.

"Var är Wilma?" Frågade Kat. Han stärkte fram en lapp mot oss och vi började läsa.

Katias perspektiv.

"Oscar... vad sa du till henne?" Frågade jag lite försiktigt. Vi satt på varsin sida av Oscar. Vi hade läst brevet. Jag visdte nästan att detta skulle hända...

"Jag f-frågade om ärret... och blev rätt arg då hon lådsades att hon inte hade något... jag frågade om h-hon var blind..." jag suckade... om han bara visste!

"Vet ni nåt om henne jag inte vet?" Vi nickade båda två och han såg förtvivlad ut.

"Tro mig Oscar... just nu vill jag bara berätta ALLT för dig men... hon måste få berätta det själv..." Ogge satte sin hand på Oscars axel och han vände upp sitt huvud så han mötte Ogges ögon.

"Hon kommer aldrig tillbaka..." hans tårar började bildas i hans ögon. Om han bara visste...

Oscars perspektiv.

Det hade gått två dagar sen Wilma åkte och jag har inte gjort någonting alls... just nu var jag ensam hemma eftersom att pappa var på affärsresa och mamma var med. Jag satt i tvrummet och tittade på Harry Potter. Jag trodde att det skulle muntra upp mig... men det hjälpte inte ett dugg! Då hörde jag hur det plingade på dörren. Jag orkade verkligen inte gå och öppna. Men det plingade om och om igen. Jag reste mig upp fån soffan suckade och gick mot dörren. Klockan var 11 på kvällen. Jag öppnade och fick världens bästa chock. På verandan stod Wilma! Hon såg dock trött ut, ruffsigt hår, mascara som runnit ända ner till hakan. Men då jag tittade på hennes armar såg jag att de var allt blodiga. Hon tog ett försiktigt steg mot mig och jag lät henne komma in.

"Får jag låna duschen?" Jag nickade och hon gick sakta uppför trappan. Jag gick efter och eftersom hon duschade i mitt badrum som man bara slapp in till genom mitt rum, satte jag mig ner på sängen och väntade. Efter tio minuter var hon klar och kom ut med sin handduk runt sig som fortfarande hängt i badrummet.

"Öhmm... har du några kläder jag kan använda?" Jag nickade och drog ut ett par mjukisar och en t-shirt. Hon log lite lätt och gick in till badrummet igen för att byta om.

Efter ett litet tag kom hon in till rummet.

"Öhh behöver du hjälp med att lägga bandage på såren...?" Hon nickade och jag hämtade två rullar som jag satte runt hennes handleder.

"Öhmm... Wilma?" Frågade jag då vi satt vid matbordet och drack varm choklad. Hon vände sin blick mot mig.

"Du vill veta... eller hur?" Jag nickade försiktigt.

"Jag måste börja från början..."