Summer '15 | Foscar

2

24 juni 2015

"Inte bara jag som tycker om att bada på kvällen"

Säger jag lugnt när jag promenerar ut på bryggan där Oscar redan sitter placerad med fötterna dinglandes ovanför den spegelblanka vattenytan.

"Är du dum? Jag tänker inte bada"

Yttrar han bara trött och jag kan inte låta bli att flina över hans ord innan jag sjunker ner bredvid honom och trär av mig de slitna converse skorna som sitter placerade på mina fötter.

"Åh var inte en sådan badkruka, vattnet är alltid som bäst under det här klockslaget"

Säger jag glatt och uppfattar Oscars låga fnysning vilket får mitt flin att breddas.

Jag får inte uppfattningen av att han är dryg eller elak, bara en sorgsen missförstådd själ. Och jag vill få fram de sidor han försöker dölja.

"Kom igen Oscar jag vet att du vill"

Säger jag retsamt samtidigt som jag ställer mig upp och låter tröjan som täcker min överkropp falla till marken. Oscars blick fastnar till min lycka på min bara hud och jag ler svagt för mig själv innan jag sakta går ner från bryggan och låter de bara fötterna landa i den svala sanden som bemöter mig.

"Ska du ärligt gå i? Och du kallar mig badkruka"

Får han fram med en fnysning och jag sänder ett leende mot marken innan jag blickar upp på honom och himlar ironiskt på ögonen.

"Du vågar inte ens bada så du ska inte komma här och klaga"

Kontrar jag snabbt och lyckas uppfatta ett minimalt leende på hans läppar innan han skakar på huvudet och sjunker ner på rygg mot bryggan med blicken fäst på den stjärnklara himmelen.

"Hoppar du så hoppar jag"

Yttrar han plötsligt med en lugn röst och jag stannar upp med vatten upp till anklarna och blickar över på honom som forfarande ligger på rygg med blicken fäst på himmelen.

"Deal"

Yttrar jag sedan lika lugnt som honom innan jag med långsamma rörelser kliver upp ur vattnet för att sedan åter låta mina numera blöta fötter snudda vid bryggans slitna trä. När jag ställer mig vid kanten så hör jag snart hur Oscar reser sig upp bakom mig och när han sedan tonar upp bredvid mig så finner mina ögon hans bara, solkyssta hud och jag känner både fascination och attraktion.

"Du först"

Yttrar han lika lugnt som innan och jag skakar svagt på huvudet vilket får honom att vrida på huvudet så att våra ögon möts.

"Tillsammans"

Säger jag lika lugnt och innan han hinner reagera låter jag min hand omfamna hans och till min förvåning låter han mig.

När vi tyst räknar ner från tio, yttrar varannan siffra var, så känns det bra. Jag har en bra känsla i kroppen. Hans hand i min känns inte fel, bara bra.

Och när vi slutligen tar språnget, låter det kalla vattnet omsluta oss och skrattandes dyker upp över ytan för att hämta luft så är det första gången jag får beskåda hans vackra leende. Och en målmedvetenhet kryper fram, jag vill aldrig att det där leendet ska försvinna.