Summer '15 | Foscar

10

23 september 2015

Resten av dagen höll jag mig undan. Från allt, från alla. Vad jag trodde skulle bli en av de bästa dagarna i mitt liv, dagen då min och Oscars historia skulle fortsätta skrivas, blev i självaste verket den värsta dagen i mitt liv. Som att någon rev sönder papperet med våra ord. Brände upp allt som hade med oss att göra. Denna någon var du.

När sista lektionen äntligen är över så sliter jag åt mig mina saker och skyndar mig ut ur skolan. På vägen uppfattar jag skrattet från Oscars kompisar. Ord som dissad, tönt och jävla bög flyger genom luften och jag skyndar på mina steg innan jag når busshållplatsen där jag otåligt väntar in bussen som snart rullar in på busshållplatsen. Hastigt kliver jag på och sätter mig långt bak, vid fönstret. Precis när bussen ska lämna hållplatsen så kliver Oscar på med sina vänner i sällskap och jag svär tyst för mig själv.

För ett kort ögonblick möter jag Oscars blick innan jag sänker ner blicken i marken och andas djupt för att ignorera tårarna som trycker på bakom ögonlocken.

Jag hör dem tydligt, hur de skrattar och skämtar. Slänger glåpord mellan varandra. Dissar det jag gjort högt och tydligt utan att han ens säger emot. Allt han gör är skrattar instämmande och det gör så ont. Gör så fruktansvärt ont hur han sist vi sågs erkände sin kärlek och nu kan han inte ens förmå sig att titta på mig.

Bussen stannar till och skrattet blir allt mer avlägset vilket får mig att lyfta blicken och iaktta hur Oscars kompisar försvinner ut ur bussen. Men lättnaden infinner sig inte längre när jag upptäcker att Oscar stannar kvar på bussen med blicken intensivt fäst i min.

I flera minuter sitter vi båda helt blixtstilla med blicken fäst i varandras och efter att snabbt svept med blicken runt omkring oss och konstaterat att ingen han känner är i närheten så reser han sig från sitt säte och rör sig bakåt i bussen, mot mig.

"Felix"

Yttrar han tyst men allt jag gör är skakar på huvudet och reser mig hastigt från sätet. När bussen stannar vid nästa busshållplats så kastar jag mig ut genom dörrarna trots att jag egentligen inte ska av förrän om fyra hållplatser. Jag blir både besviken men kan inte ignorera känslan av lycka över att upptäcka att han faktiskt följer efter.

"Felix snälla vänta"

Utbrister han när jag hastigt börjar att gå längs med gatan och jag stannar bryskt och vänder mig om med tårar i ögonen.

"Vad fan vill du Oscar? Du tycker inte att du gjort tillräckligt?!"

Fräser jag fram och han ger mig en svårläst blick innan han svär högt för sig själv och fiskar fram en cigg från fickan. Jag iakttar honom förvirrat när han tänder den och för den mot läpparna i ett försök att lugna ner sig.

"Jag trodde att du hade slutat"

Yttrar jag med en hård röst och han möter min blick med blanka ögon.

"Du var min avgiftning från det här. Nu är detta min avgiftning från dig"