Summer '15 | Foscar

7

7 augusti 2015

"Oscar"

Jag yttrar hans namn i en tyst röst och inväntar stunden då hans ögon möter mina. Hans sorgsna blick får mig att haja till och jag blir stillastående i det blöta gräset några meter ifrån honom där han sitter på berget som nynnar ut i havet.

"Vad har hänt? Du har undvikit mig hela dagen"

Frågar jag försiktigt, sårat, och han suckar tyst innan han låter blicken fästas på vattnet och jag betraktar hans profil i det orangefärgade skenet som solnedgången lämnar efter sig.

"Morsan har fått spel, hon vill att vi åker hem redan imorgon"

Får han tillslut ur sig med en sorgsen stämma och jag känner med ens hur hjärtat sjunker i bröstet. Med försiktiga steg tar jag mig fram mot honom innan jag sjunker ner bredvid honom och låter mitt tunga huvud vila mot hans axel. Hans arm placerar sig betryggande över mina axlar och med hans andra hand flätar han ihop våra händer som vilar i mitt knä.

"Jag vill inte lämna dig"

Får han ur sig med en sprucken röst och jag suckar tyst innan jag vinklar huvudet uppåt så att jag lämnar en mjuk kyss mot hans haka.

"Vi behöver inte lämna oss"

Säger jag tyst och han släpper ur sig en djup suck vilket får mig att lyfta huvudet och möta hans oroliga blick.

"Distans suger Felix, du fattar inte. Jag saknar dig när jag bara är ifrån dig i några timmar. Jag klarar inte att bara få höra din röst över telefon"

Får han ur sig med en frustrerad stämma och lyfter av armen från mina axlar för att begrava ansiktet i sin lediga hand.

"Jag vill inte släppa taget om dig bara för att det är mil emellan oss"

Säger jag tyst och han förblir tyst. Tystnaden mellan oss är inte längre så bekväm som den brukar, den får ångesten att växa inom mig och tårarna att svida i halsen.

"Den här sommaren, den här tiden med dig. Det har verkligen varit den bästa tiden i mitt liv. Du har hjälpt mig så mycket Felix, du har gjort mig så lycklig. Vad som än händer efter imorgon, kom bara ihåg att du var det allra bästa med den här sommaren och att jag äl-, äh att jag är så glad att jag träffade dig"

Hans långa utläggning får tårarna att trycka på bakom ögonlocken och jag snyftar till vilket får honom att blicka över på mig med blanka ögon. Jag villa säga att jag älskar honom, men är rädd för svaret. För han tänker troligtvis inte samma om mig. Vill inte lämna oss med obesvarade känslor.

"Snälla gråt inte Felix. Gråter du så gråter jag"

Yttrar han tyst och jag försöker desperat att samla mig med hjälp av djupa andetag.

"Vad som än händer Oscar, så är sommaren 2015 vår sommar"

Får jag fram med en svag röst och han möter min blick med blanka ögon innan han nickar svagt och låter sina läppar möta mina i en kraftfull kyss.

. . .
Har sådan ångest över skolan imorgon, vill verkligen inte

Borde sova men kan inte, får bara panik. Vill inte tillbaka till skolan igen