Summer '15 | Foscar

20

Oscars perspektiv

Ångesten över att må dåligt byggs på utav ångesten att tappa kontakt. Tappa kontakt med omvärlden, tappa kontakt med alla de som betyder något. Tappa kontakt med honom. För mitt inre mörker sträcker sig längre än vad min kropp kan dölja. Det omsluter mig och alla i min omgivning och allt jag vill säga är att det inte är jag, men det är ju jag. Det är den jag blivit.

Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker ljuga för mig själv. Hur mycket jag försöker maskera. Bakom allting, i verkligheten, är jag ändå ensam. Det blir till en vana och tillslut går det på rutin.

Att automatiskt låsa in sig på sitt rum så fort man kommer hem och bara komma ut vid middag, det blir en rutin. Att halsa sprit som att det inte kommer någon morgondag. Att kedjeröka cigaretter med fötterna på huvudkudden och ögonen slutna. Att röka på tills jag inte längre tänker klart, tills allt är grumligt och oklart. Ingenting jag ens reflekterar över att jag gör. Så det är klart att jag inte uppfattar det som ett problem, det är så min vardag ser ut. Jag vet ingenting annat. Kan ingenting annat.

Ensam är bäst, ensam är starkast.

Och sen kommer han, han som håller min hand när jag knappt känner någonting. Han som spenderar timmar i tystnad enbart i väntan på att giftet ska lämna min kropp. Som står ut med så mycket hårda ord som alkoholen förmedlar, men som ändå stannar.

När jag hatar hela världen så finns han där och håller min hand. Han finns där och allt mitt hat, all min fruktan, all min oro övergår i kärlek.

För jag förstår inte hur han står ut, jag förstår inte hur han orkar. Men det gör han. Han stannar, han hjälper mig. Han håller sitt löfte.

För egentligen är jag rädd. Livrädd. För den dag jag förlorar honom också, så förlorar jag allt. Jag avskyr att vara så beroende av något som likagärna kan tas ifrån mig. För hur många gånger han än lovar, så är löftet lätt att bryta.

Den dag han får nog och lämnar mig, då får jag nog och lämnar livet.