Summer '15 | Foscar

3

3 juli 2015

"Oscar"

Yttrar jag lugnt innan jag sjunker ner bredvid honom på bryggan där han verkar spendera hela sin vakna tid. Hans blick vilar fortfarande på den spegelblanka ytan när han hummar som svar men något får mig ändå att vilja tro att han faktiskt tycker om mitt sällskap.

"Du tänker inte lämna mig ifred, eller hur?"

Säger han med en låg röst. Hans röst skuggas av en skämtsam ton och jag slappnar med ens av innan jag ler snett för mig själv och skakar svagt på huvudet.

"Ärligt talat, nej"

Erkänner jag och hans läppar spricker upp i ett minimalt leende vilket får mig att le för mig själv.

"Ärligt talat, jag vill nog inte att du gör det heller"

Yttrar han så tyst att jag nästan inte hör honom först men när orden sjunker in så växer mitt leende med ens och jag blickar över på honom för att finna att han redan vilar sin blick på mig. Vi möter varandras ögon och sitter så en lång stund innan han harklar sig svagt och åter fäster blicken på vattnet.

"Vem är Oscar egentligen?"

Frågar jag lugnt efter en längre stund av tystnad och han blickar över på mig med höjda ögonbryn och skrockar lågt över att jag intresserat placerat hakan mot knäna och riktar all min uppmärksamhet mot honom.

"En ensam kille som begår idiotiska beslut"

Yttrar han tyst och jag hummar lågt för mig själv och tänker över hans ord.

"Och vad är det som får dig att känna dig så ensam?"

Frågar jag och inser att min fråga får honom att tänka efter. Får honom att gräva djupare i de känslor han försökt begrava inför mig, inför alla.

"Allt gick utför efter att min bror dog. Sedan dess har jag tappat bort mig själv, tappat fästet totalt. Och morsan, det är svårt att älska och sörja samtidigt. När hon tittar på mig så ser hon bara honom, hon ser den som egentligen skulle levt. Ibland tror jag ärligt att hon hatar mig. Hon bytte allt, bytte man, bytte stad, bytte lägenhet. Men mig är hon fast med, och det krossar oss båda"

Hans ärliga ord får mig att rygga tillbaka. Får mitt hjärta att blöda, mina tårar att spilla och min förståelse att breddas. För som jag misstänkt så är han varken elak eller dryg, han är vilsen. Och jag vill hjälpa.

Så när samtalet dör ut, när han reser sig på skakiga ben med ursäkten att han borde sova så skiter jag i konsekvenserna. Jag drar in honom i en kram, och han omfamnar mig tilllbaka.

Vi står där i säkert flera minuter innan vi slutligen släpper taget. Släpper taget om varandra men inte om känslan.

Känslan det gav oss lever kvar och gör det svårt att somna den kvällen.