Summer '15 | Foscar

23

"Hallå?"

Jag svarar förvirrat i telefonen som ringer med ett nummer som inte är inlagt i min telefon. Rösten på andra sidan luren är ingen jag känner igen och jag kliver ut på balkongen för att mina små syskon inte ska störa samtalet.

"Eh är det Felix?"

Rösten i telefonen låter förvirrad och aningen stressad och jag rynkar pannan över orden.

"Ja det är Felix. Vem är det här?"

"Vi visste inte vem vi skulle ringa, du är den enda han har"

Får rösten ur sig och jag höjer förvirrat på ögonbrynet och förflyttar telefonen från örat för att syna numret ännu en gång, ifall jag skulle kunna känna igen det. Men rösten på andra sidan luren förblir okänd och vem denne han är förblir även det okänt.

"Vem är det här och vad vill du? Kan du snälla fatta dig kort för jag måste dra, jag har inte tid med detta"

Får jag frustrerat ur mig och hör snart hur syskonen inne i huset börjar att tjafsa om något vilket gör mig aningen stressad att avsluta samtalet. Det är min kväll att passa dem och jag vet att jag inte kan lämna dem ensamma allt för länge. Rösten på andra sidan luren samtalar med någon annan och jag väntar tålmodigt på svar medan jag stryker handen över mina bara armar. Trots att marken är tom på snö så är kylan tydlig i luften och jag huttrar till.

"Har du möjlighet att ta dig till sjukhuset? Vi är påväg dit nu och-"

"Vänta vilka är vi? Och varför ska jag till sjukhuset?"

Detta samtal får obehagskänslorna att stiga inom mig och jag försöker desperat att få någon sorts förståelse över vem det är jag pratar med. Och vad vi egentligen pratar om.

"Asså Oscar har försökt att ta sitt liv, vi hitta honom nere vid tunnelbanan och det är oklart exakt hur mycket tabletter han fått i sig. Vi sitter i ambulansen just nu men han behöver någon form av kontaktperson och hans päron bryr ju sig inte riktigt som du kanske vet. Och eh-allt han fått ur sig är ditt namn"

Orden som uttalas gör mig alldeles kall. Oscar? Försökt ta sitt liv? Ambulans? Tabletter? Allt snurrar runt i huvudet på mig och innan jag knappt hinner blinka så är jag inne i huset och ryter åt mina syskon att klä på sig. Rädda över min hårda röst följer de min order och snart är vi allihop påväg ut genom dörren.

"Var är han? Vilket sjukhus exakt? Är han vid liv?"

"Sjukhuset på söder. Vi kom precis hit och asså jag vet ärligt talat inte, han är medvetslös för tillfället"

"Jag är påväg"

Är det sista jag säger innan jag trycker bort samtalet och får ur mig varenda svordom jag kan komma på.

Han får inte dö.