Summer '15 | Foscar

1

22 juni 2015

Den salta havslukten fyller mina näsborrar och med solen i ögonen försöker jag få en uppsikt över havet som tonar upp sig utanför bilfönstret. Musiken i mina hörlurar pausas och leendet på mina läppar växer sig större när bilen slutligen saktar in för att stanna helt.

"Då var vi äntligen framme"

Utbrister min mamma exalterat och innan motorn ens är avstängd är jag ute ur bilen och sträcker upp armarna i luften för att stretcha ut min stela kropp som värker efter den långa bilturen.

Den ljumna luften fläktar mot mina bara armar och jag låter blicken svepa över det välbekanta landskapet som tillhör min familjs sommarställe. Nere vid bryggan får jag syn på en gestalt jag inte känner igen. Det blonda håret fläktar svagt i vinden och jag iakttar honom intresserat.

Medan mina föräldrar rör sig upp mot huset så trycker jag ner händerna i jeansfickorna innan jag sakta promenerar ner mot bryggan.

Mina steg mot den slitna bryggan får honom att vrida på huvudet och möta min blick med en misstänksam glimt i sina blå ögon.

"Tja"

Yttrar jag osäkert och stannar upp bredvid honom för att fästa blicken på det stilla vattnet istället för att möta hans blick som jag märker i ögonvrån är fäst på mig.

"Vem är du?"

Frågar han förvirrat vilket får mig att blicka ner på honom innan jag sjunker ner bredvid honom och sträcker fram handen.

"Felix, och du?"

Yttrar jag charmigt och betraktar honom medan han misstänksamt avvaktar med att skaka min hand. Tillslut låter han trots allt sin hand möta min och han skakar den försiktigt.

"Oscar"

Yttrar han med en låg röst innan han drar åt sig handen på nytt och jag placerar ena foten mot bryggan så att jag kan luta hakan mot knäet samtidigt som jag blickar ut på det stilla vattnet.

"Ah, det är din familj som renoverar Gunnillas gamla stuga, right?"

Utbrister jag plötsligt när jag lyckas koppla ihop denna främmande kille med mammas långa förklaringar om våra nya grannar.

"Det är inte min familj, det är min mamma och hennes idiot till man. Men ja, that's us"

Säger han trött och jag rynkar lite på pannan över den indiskreta ilskan i hans röst innan jag nickar svagt för mig själv.

"Det är min familj som äger stugan bredvid er iallafall, så mig lär du se fler gånger"

Yttrar jag lugnt och lägger märke till hur hans blick åter fästs på mig. Jag sitter stilla en stund innan jag slutligen vrider försiktigt på huvudet för att möta hans blick. Jag lägger märke till dess blåa iris, aningen rödsprängda vita och de långa ögonfransarna som borstar mot de skarpa käkbenen varje gång han blinkar.

"Så du är här frivilligt menar du?"

Frågar han med en svårtolkad röst och jag ger honom en förvånad blick innan jag rycker lätt på axlarna och blickar ut över vattnet och det vackra landskapet.

"Såklart, varför är du här?"

Frågar jag förvånat och han tittar på mig som att jag vore dum i huvudet.

"Morsan tror att det är någon sorts avgiftning. Från alkoholen och drogerna I guess"

Yttrar han känslolöst och jag chockeras av hans rättframma svar. Denna kille är definitivt en sällsynt sort och jag finner honom allt mer intressant.