Summer '15 | Foscar

22

"Vi drar"

Yttrar han plötsligt och jag sliter blicken från solnedgången framför oss och betraktar honom förvirrat.

"Va?"

Frågar jag förvirrat och synar honom noggrant. Han har inte druckit ikväll. Vilket tyder på att tankarna han nu blottar är menade för mig. Det är meningen att jag ska höra detta.

"Jag orkar inte stanna här, kan vi inte dra? Flytta till någon annan stad, bara du och jag"

Frågar han bedjande och jag betraktar honom med höjda ögonbryn. Förstår att han menar allvar. Men något hindrar mig. Jag kan inte bara släppa allt och följa med. Jag vet att han vantrivs här men jag har min familj att tänka på. Jag har skolan att tänka på.

"Men skolan Oscar, och min familj. Och pengar? Hur har du tänkt med det? Vi kan inte bara dra, vi är bara 18"

Säger jag och han suckar och vägrar att möta min blick. Blickar istället ut över Stockholm och drar in den kalla luften i lungorna. Mot min vilja fiskar han upp en cigarett ur fickan och tänder den mot min vilja. Jag ger honom en trött blick som han ignorerar medan han drar in den dödliga röken i lungorna.

"Jag tänker hoppa av Felix. Pallar inte skolan"

Yttrar han sedan utmattat och jag ger honom en chockad blick. Detta har vi inte pratat om, detta har han aldrig sagt.

"Vadå hoppa av? Du kan inte bara hoppa av? Vad ska du göra med ditt liv Oscar va? En berusad artonårig utan pengar och utbildning, vad ska du göra?"

Får jag ur mig med en hård röst, det är inte riktigt meningen att bråka med honom men jag förstår inte hur han tänker. Jag försöker bara ta hand om honom, se till att han inte kastar bort sitt liv.

"Tack som fan för att du tror på mig. Känns bra Felix, jävligt bra"

Fräser han fram och jag suckar. Det var inte meningen att göra honom arg. Han måste bara inse att han inte är odödlig. Han må vara stark men han är fortfarande bara arton år med ett skadligt beroende.

"Men tänk lite. Vad fan ska du göra?"

Yttrar jag bestämt och han drar ännu ett bloss innan han släcker ciggen med hjälp av foten och frustrerat andas ut den mörka röken.

"Jag vet att jag är misslyckad okej, du måste inte säga det. Men jag hör inte hemma i skolan heller, jag hör inte hemma någonstans. Och jag tänker inte fortsätta i en miljö där jag vantrivs, du kan ju fan stanna om det är så jävla kul. Men du om någon trodde jag skulle tro på mig, skulle stötta mig. Men fan, du bevisar att jag är ensam Felix. Tack som fan"

Fräser han fram och innan jag hinner reagera så har han rest sig från marken där vi sitter. Hans skakiga händer letar fram fickpluntan han gömmer i jackan och jag suckar tungt när han häller i sig dess innehåll.

"Oscar"

Yttrar jag högt och han ger mig en hård blick.

"Vad Felix? Fattar du inte att jag behöver dig och ditt stöd. Du är det enda i denna värld som gör mig annat än deprimerad, är det så fel att jag då vill börja om på nytt tillsammans med dig? Är det så fel att jag vill ställa allt till rätta men jag är så lost, jag vet inte hur jag ska göra. Det enda jag kan tänka mig är att starta om helt"

. . .
Detta är väldigt oklart men Oscar är oklar för tillfället så ja, handlingen är oklar. Allting är oklart, oklart? Oklart