Summer '15 | Foscar

19

Jag står lutad mot skåpet och betraktar dig från avstånd. Det är vad som är tillåtet bland folk. Folk som kan skada oss om de skulle få veta. Om din familj skulle få veta.

Din blå blick fångar upp min och trots att dina läppar inte rör sig så förstår jag att du ler mot mig. Jag höjer handen för att dölja det lilla leendet som pryder mina egna läppar.

Jag älskar dig. Du mimar orden och jag är snabb med att mima dem tillbaka. När dina kompisar sedan vänder blicken mot mig så tittar jag bort och suckar tyst för mig själv.

Vill bara kunna älska dig öppet.

Senare möts vi i det mörkaste hörnet på tunnelbanan. Ingen ser oss där och jag vet också att du redan spenderat några timmar tillsammans med spritflaskan undangömd från resten av världen.

"Hur mycket har du druckit?"

Frågar jag oroligt och du rycker enbart på axlarna och jag möter din blick.

"Tillräckligt för att må helt okej, men inte så mycket att jag glömt vem jag är"

Konstaterar du enkelt och jag suckar tungt innan jag sjunker ner bredvid dig och du snabbt lägger armen om min midja och tungt andas mot min kind.

"Måste du verkligen Oscar?"

Frågar jag trött och lyckas lirka loss flaskan ur ditt hårda grepp för att ställa den en bit ifrån dig och du suckar lite och greppar nästan desperat tag om min hand. För att fylla tomrummet efter flaskan.

"Det är vad som får mig att orka. Jag bryr mig inte om att det är skadligt, jag är redan skadad"

Får du fram med en röst som saknar känsla och jag kniper ihop ögonen och andas hackigt. Vill bara hjälpa, vill bara göra allt jag kan och lite till. Vill vara din form av alkohol, den form som inte riskerar ditt sköra liv.

"Men det skadar mig"

Yttrar jag tyst och du stelnar till. Förflyttar ansiktet från min kind och ser på mig med blanka ögon. Försiktigt betraktar du mig med panik, sveper med blicken över varenda liten centimeter av mig. Ser ner på din egna hand om min och släpper greppet. Som att du tror att du tar i för hårt.

"Det är det sista jag vill"

Får du ur dig med en sorgsen stämma och jag lyfter flaskan och håller upp den inför din blick. Tveksamt betraktar jag suget i din blick men ser även hur du tvingar dig själv att dra mig tätare intill din kropp.

"Häll ut det"

Säger du slutligen och jag kysser dina sköra läppar. För du är så stark, så stark för min skull. I ett ögonblick där du egentligen inte kan med att vara stark. Men du gör det för mig.

Så jag gör som du gett mig tillåtelse till. Jag vänder flaskan upp och ner och giftet rinner ut över marken innan du tar tag om flaskans hals och slungar iväg den tills glaset krossas mot betongväggen framför oss.

Och ännu en gång kysser jag dig. För jag ska laga de krossade delar av dig som gör dig så hjälplös. Jag ska bli din räddning.