Summer '15 | Foscar

25

Jag sitter hopkrupen i väntrummet när mina föräldrar kommer. När min mamma får syn på mitt söndergråtna ansikte och sedan låter ögonen svepa över mina förvirrade, utmattade småsyskon.

"Felix?"

Hon ger mig en förvirrad blick och det brister ännu en gång. För i telefonen var allt jag fick ur mig en osammanhängande förklaring om att de var tvungna att hämta syskonen från sjukhuset. Vem det är som är på sjukhuset och vad exakt som har hänt har jag inte nämnt.

"Oscar, han-mamma han lämnar mig"

Får jag ur mig med med snyftande andetag och kastar mig i hennes famn. Hon håller mig som när jag var en liten pojke. Vaggar mig fram och tillbaka, stryker mig över håret. Försöker att hyscha mig och få en syl i vädret. Jag uppfattar hur min pappa i bakgrunden samtalar med läkaren, för att förstå vad jag ens gör här. Och hans ansiktsuttryck avslöjar snart att hon nämnt Oscar.

"Felix hjärtat! Du måste andas"

Får hon ur sig med en orolig stämma. Men hennes ord blandat med hennes kärlek gör att jag bryter ihop ännu lite mer. Hur jag knyter nävarna så hårt att de börjar att skaka.

"V-Varför ska j-ag a-andas? O-Oscar anda-s inte"

Medan jag bryter ihop fullständigt i hennes famn så hör jag hur min pappa slår sig ner bredvid oss och hur de försiktigt börjar att samtala medan min mamma lugnande drar fingrarna genom mitt otvättade hår och pappa stryker mig över ryggen.

"Självmord??"

"Han tog en överdos, nere på tunnelbanan. Det var tydligen några av hans kompisar som hittade honom"

"Var Felix där? "

"Nej det tror jag inte, han kom hit sen"

"Kommer han att överleva?"

"De vet inte, det ser mörkt ut"

"Var är hans föräldrar?"

"Mamman var här förut men var tydligen påverkad. Pappan får de inte tag i och mammans man är iväg på jobb"

"Vad gör vi nu?"

Allt jag känner är hur mamma rycker på axlarna innan hon kramar mig tätt intill sin kropp och kysser mig mjukt i håret. Sedan stänger jag av. Jag vill inte höra mer. Vill inte höra när de spekulerar kring Oscar och hans liv som för tillfället hänger på en skör skör tråd. Vill inte veta vad som händer härnäst. Orkar inte ens tänka på att världen fortsätter som den ska, för allt är upp och ner. Allt är mörkt. Allt har stannat upp i min värld.