Summer '15 | Foscar

24

"Han ligger i rum 4, han är inte vaken men du kan få se honom"

Och där inne ligger han. Under det vita lakanet, inkopplad till en massa maskiner med slangar och nålar. För han lever inte på egen hand. Han kanske inte överlever, trots hjälpen.

"Fan din idiot!"

Jag skriker på honom. Jag skriker och jag gråter. Jag slår näven i golvet som jag snart sjunker ner på på. Flera gånger om.

"Vad fan håller du på med Oscar!!? Är du, du kan inte, fan"

Allt jag gör är skriker. Skäller ut honom trots att han inte hör. Trots att han inte kan kontra. Allt jag vill är att han ska skrika tillbaka, att vi ska bråka riktigt jävla ordentligt. För då lever han åtminstone, då är han fylld av kraft och passion. Nu är han läskigt blek och tom och vad jag än skriker så vaknar han inte för att förvara sig.

"Åh din jävla idiot!!! Varför gjorde du så? Varför kom du på en så jävla pantad idé??!"

Att ingen kommer in i rummet förvånar mig. För jag skriker och skäller tills rösten spricker. Tårarna som forsar ner för kinderna gör att jag knappt kan andas. Jag är alldeles röd i ansiktet, ser troligtvis helt galen ut. Men jag är förkrossad, inte galen. Jag är förstörd. Och jag vill förstöra allt i min väg. Jag vill förstöra hela jävla världen, för den tar honom ifrån mig.

"Oscar din fucking idiot!! Jag älskar ju dig, jag skulle ju rädda dig! Jag skulle ju fan, fan detta skulle inte hända! Det skulle ju vara du och jag din jävel!!"

Att skrika på honom, att skälla ut honom, gör ingenting bättre. Får mig inte att må bättre. Men jag måste få utlopp på mina känslor. Mina krossade känslor. Och jag kan höra honom i tankarna. Kan tänka mig hans röst när han fräser tillbaka. För vi har bråkat mycket, och jag skulle uppleva varenda jävla lilla bråk gång på gång enbart för att ens få höra hans röst igen.

För jag tål inte att se på honom och inte veta om han ens kommer att vakna upp. Tänk om jag aldrig får höra hans röst igen. Tänk om det verkligen slutar här. Tänk om hans liv slutar här.

"Fan det var inte tabletterna som skulle ta dig ifrån mig. Jag skulle ju bli din räddning, inte din död. Fan Oscar, fan din idiot. Fan fan fan"

För varje ord dunkar jag näven i marken och snart dyker hans läkare upp i rummet. Jag skriker. Jag pressar mitt söndergråtna ansikte mot marken och försöker slå bort hennes armar. Men tillslut släpas jag ut ur rummet och bryter ihop i väntrummet. Mina syskon kramar mig förvirrat. Försöker trösta mig trots att de inte fattar någonting.

De fattar inte att en del av mig just dog.