Summer '15 | Foscar

15

3 november 2015

Vi har sjunkit ner på det kalla betonggolvet. Mina ben är utsträcka på golvet och Oscars är placerade över mina, min arm ligger runt hans midja och hans ansikte vilar mot min halsgrop så att hans regelbundna andetag fläktar min hud. Våra händer är sammanflätade och gång på gång stryker jag med tummen över hans handrygg och kysser honom ömt i håret.

Inga ord har uttalats på ett långt tag och hans panikartade andning har lugnat ner sig. Tårarna på bådas kinder har torkat och tunnelbanan är tom på folk.

"Felix, jag ljög"

Yttrar han tyst efter ett tag och hans röst låter onaturlig när det gått så lång tid att jag faktiskt har vant mig vid tystnaden. Men jag möter hans blick när han lyfter huvudet från min halsgrop och söker efter mina ögon.

"Jag ljög när jag sa att jag älskade dig"

Säger han och det hugger till i hjärtat på mig men när jag försöker vända ner blicken så tar han ett försiktigt tag om min haka så att jag tvingas möta hans blick.

"Jag ljög om att jag älskade dig, jag älskar dig nu, jag älskade dig då och jag kommer att älska dig imorgon"

Yttrar han tyst och mina ögon tåras innan jag ömt pressar mina läppar mot hans. Hans kyss gör mig varm trots att luften runt oss är fruktansvärt kall.

"Varför ljög du?"

Frågar jag med en låg stämma och låter huvudet falla ner mot hans axel.

"För att, fan Felix du fattar inte. Jag blir straffad för allt jag gör, för vem jag är. Blir straffad för att vara kär i en kille. Du vet när jag bad mammas man att stoppa bilen för att säga att jag älskar dig? Och jag kysste dig? Så fort han svängt runt hörnet åkte jag på stryk för vad jag gjorde. Och mamma bara tittade på. Jag vill kunna älska dig öppet, men det går fan inte, jag har redan fler blåmärken från honom än vad jag kan räkna till"

Utbrister han och mitt hjärta brister över orden. Jag har aldrig ens övervägt att Oscar haft en anledning till det han gjort, eller åtminstone inte en anledning som denna.

"Jag ska fan slå ihjäl honom"

Muttrar jag fram och borrar ner ansiktet i Oscars halsgrop medan tårarna letar sig fram. Oscar skattar humorlöst och fingrar försiktigt på hårslingorna i min nacke.

"Tro mig, jag har redan försökt"

Yttrar han med en svag stämma och jag pressar läpparna mot huden på hans hals. Att veta vad han går igenom får mig att vilja gråta, gråta för hur självisk jag varit. Gråta för hur dåligt han mår och hur lite jag kan göra. Gråta för att hans olycka är min olycka.