Summer '15 | Foscar

27

"Varför?"

Är allt jag får ur mig och han möter min blick med trötta ögon. Men livet i hans blick gör mig tårögd, för han lever faktiskt. Han andas på egen hand, ingen jävla maskin behöver hjälpa till.

"Vi bråkade, jag trodde att du var påväg bort. Och jag sa ju till dig, du är mitt dödligaste beroende"

Får han ur sig med en svag stämma och jag skakar på huvudet och kramar om hans hand lite extra.

"Men vi bråkar hela tiden, det innebär inte att jag är påväg bort. Jag är aldrig påväg bort Oscar. Jag lovade att aldrig bli din död"

Säger jag desperat och han sluter ögonen innan han nickar för sig själv och sedan öppnar ögonen på nytt.

"Jag orkade inte längre"

Säger han tomt och jag nickar. För jag har förstått nu. Att vara så nära på att förlora honom har fått mig att inse att jag måste ta detta på allvar, att vi båda behöver hjälp. Professionell hjälp. För jag står för löftet jag gav honom, jag ska göra hans liv värt att leva. Jag ska få honom att hoppas igen.

"Men nu orkar jag för dig, okej? Vi ska orka tillsammans nu Oscar. Du ska bli lycklig igen"

Yttrar jag och han betraktar mig med lugna ögon.

"Vad händer nu då? Jag mår fortfarande skit"

Får han ur sig och jag nickar förstående och låter tummen stryka över hans handrygg.

"Jag vet Oscar, det är nu resan börjar. Resan till din lycka. Du och jag ska prata med en psykolog. Jag vet att du inte vill det, därför ska jag vara med. Jag kommer alltid att stanna vid din sida, alltid hjälpa dig när du får det svårt. De första veckorna kommer du att bo under övervakning, men det är enbart för ditt bästa hjärtat. Du kommer aldrig att behöva gå tillbaka till ditt hem, de får inte lägga händerna på dig igen. Sen, när du är tillräckligt frisk, så ska du och jag flytta. Till vilken stad du än vill, vi ska börja på nytt. Precis som du vill"

Yttrar jag lugnt. Noggrann med att förklara varenda liten detalj om hans behandling. För allt har planerats utefter vad som är bäst för honom. Han ska aldrig behöva gå tillbaka till hemmet där han aldrig känt sig trygg.

"Ska jag in på psyket? Spärrar ni in mig?"

Får han ur sig med avsky i rösten och jag skakar envist på huvudet.

"Nej älskling det är inte så. Det är för att hjälpa dig Oscar, när du har brutit benet så åker du till sjukhuset, eller hur? Då behöver du rätt medicin för att bli frisk. Det är precis vad som kommer att hända. Du kommer att få den hjälp du behöver, för det finns hjälp att få Oscar. Och du ska få det bästa"

Säger jag med en öm röst och stryker honom lugnt över kinden. Han funderar över mina ord och betraktar mig med lugna ögon innan han lyfter sin lediga hand och sträcker ut lillfingret.

"Och sen när jag är frisk, då ska du och jag älska varandra livet ut? Lovar du det?"

Frågar han och jag blir tårögd av hans ord. Försiktigt hakar jag fast mitt lillfinger i hans och klämmer åt.

"Det lovar jag Oscar. Sedan ska vi vara lyckliga livet ut"

Yttrar jag och vi kysser varsin sida av våra ihopkopplade händer, i ett löfte. Ett löfte om att älska varandra förevigt och alltid hjälpa varandra vid mörka tider.

. . .
Psykisk ohälsa är något som man alltid ska kunna få hjälp med.

Det är något som ibland kräver professionell hjälp, alla är värda att må bra och vara lyckliga och det finns alltid hjälp att få!

Hjälplinjen.se
020 22 00 60

Hjälplinjens telefonjour erbjuder psykologisk hjälp till människor i kris. Du kan ringa för egen del eller om du är orolig för någon i din närhet.

Ett samtal där du helt enkelt kan samtala om saker du annars inte vågar prata om!

Det finns hjälp att få, glöm aldrig det <3

Jag lovar att jag finns här och jag tycker om er och vill att ni är rädda om er! <3