Summer '15 | Foscar

11

23 september 2015

"Hatar du mig så mycket? Att du behöver dränka din avsky i alkohol och droger"

Orden lämnar mina läppar i en hård ton trots att allt jag känner är sorg och smärta. Oscar i sin tur sänder mig en blick fylld av smärta och drar ett sista munbloss innan han låter ciggen falla till marken och mosar den under skon.

"Nej Felix, jag hatar dig inte. Men saker och ting är inte lika lätt som det var i somras. Jag är inte samma Oscar som jag var då, jag kan inte vara den jag var med dig bland dessa människor"

Utbrister han och vägrar att titta på mig. Istället flackar hans blick mellan olika ställen på den leriga marken och han trampar frustrerat runt på stället medan han pratar.

"Så allt du sa, allt vi gjorde, var en lögn? Var bara menat att pågå under sommaren, när ingen visste?"

Får jag ur mig med en sprucken röst och han möter äntligen min blick vilket nästan är värre än när han undvek den. För hans ögon påminner mig bara om oss, om vår tid. Om allt han sa.

"Det var inte ens meningen att jag skulle träffa dig. Men nej Felix, det var ingen lögn. Jag står fast vid mitt ord, det var bästa sommaren i mitt liv och du är det bästa som hänt mig. Men det går inte, inte här. Inte i den här staden, bland dessa människor"

Yttrar han ärligt och mina ögon tåras över hans ord. När han sträcker ut handen mot mig backar jag snabbt undan så att han inte når mig och han släpper ur sig en djup suck.

"Älskade du mig ens eller var det också en lögn?"

Frågar jag tyst och ignorerar hans tidigare ord vilket får honom att sucka ännu en gång och frustrerat dra en hand genom det rufsiga håret.

"Det gjorde jag Felix"

Yttrar han tyst och det hugger till i hjärtat på mig. Gjorde. Man förlorar inte sådana känslor på en blott månad. Vilket innebär att han ljuger mig rätt upp i ansiktet. Han älskade mig aldrig. Det är bara jag som var dum nog att falla för honom.

"Jag ska göra dig en tjänst Oscar. Jag ska låtsas som att du inte existerar, jag ska aldrig ens titta åt ditt håll. Jag ska försöka glömma allt du sa. Jag ska ignorera det faktum att jag bytte skola, bytte stad, för din skull. Som gentjänst kan du väl bara lova mig en sak? Krossa aldrig någon så som du krossade mig, ingen förtjänar det"

Orden lämnar mina läppar i en sprucken ton och innan han hinner svara eller reagera så kliver jag på bussen som stannar intill busshållplatsen och precis ska köra iväg när jag bankar på rutan så att bussföraren släpper in mig.