Oscars blick hade varit fast på mig under hela juriduklektionen. Han hade stirrat på mig hela tiden. Hans haka hade legat i hans handflata och hans ögon stirrade stint på mig. Han reagerade inte ens på alla andras redovisningar. Han missade nästan sin egen med tanke på att han stirrade på mig.
Jag hade varit nervös när jag gjorde min presentation, och tack vare honom så kände jag mig bara ännu mer nervös. Jag ville fråga honom varför, men jag vågade inte. Han gjorde mig nervös.
Hela vårt "gäng" från studentkorridoren satt tillsammans vid ett långbord vid lunchen. Oscar satt mittemot mig. Stirrade fortfarande. Jag kände hur jag nästan började må lite illa.
"Tack för att du hjälpte mig igår, Felix", sa han tillslut. "Redovisningen blev ju ganska bra."
"Mm, varsågod", mumlade jag tyst till svar och försökte att inte se honom i ögonen.
Han log mot mig innan han glatt fortsatte att äta. Startade nya konversationer med andra vid bordet. Försökte få mig att hänga med i konversationer. Jag kände mig lite obekväm.
Visst var Oscar en så snäll människa, men han gjorde mig obekväm. Jag hade varit mer framåt innan han kom. Och han kom ju inte in i mitt liv för så länge sedan.
Jag förstod inte vad det var, men jag blev alldeles konstig i hjärnan av honom. Det var som ett stort virrvarr därinne. Alldeles för många tankar fanns i mitt huvud.
"Hallå Felix, vi ska sticka", sa Gustaf – en av killarna i vår studentkorridor – och slog lätt till mig på armen.
"Jaha, oj", mumlade jag.
Jag reste mig upp och tog med mina saker, likt honom. Vi ställde bort vår disk och gick ut från matsalen.
"Felix, är du okej?" frågade Gustaf plötsligt. "Du har verkat vara lite borta på sistone."
"Va? Jag är okej", mumlade jag. "Det är bara massor med tankar i mitt huvud just nu."
"Är du säker? Liksom vi har varit vänner i så pass många år", sa han sedan. "Du vet att du kan prata med mig."
Jag nickade lätt. Visst ville jag berätta för honom – min bästa vän – att det var Oscar – min nya rumskamrat – som gjorde mig lite borta.
Det var ganska konstigt. Så fort jag fick syn på honom så blev jag alldeles tom i skallen. Han gjorde mig så osäker, med tanke på att han var så säker i sig själv. Även fast jag var mer säker i min utbildning, så hade han hunnit göra så mycket mer – och han var bara ett år äldre än mig.
Men min grej var inte springa runt och göra saker. Upptäcka. Jag ville inte dra till mig uppmärksamhet. Jag var han den där lilla "perfekta sonen". Jag var för rädd. Det kändes bra att vara den "perfekta sonen", men ändå inte. Jag ville göra lite saker utanför min säkerhetsbubbla.
Jag satte mig på en bänk. Suckade för mig själv och gömde ansiktet i händerna. Gustaf hade sagt att han skulle gå och leta efter den andra, men jag hade sagt att jag ville vara lite för mig själv. Så nu satt jag ensam.
-
IDAG ÄR DET INGEN VANLIG DAG! För jag har Nationellt prov igen, yey. Nej jag skoja, eller jag skojar inte om att jag har np, utan det faktum om att det inte är en vanlig dag på grund av det.
IDAG ÄR DET INGEN VANLIG DAG, FÖR IDAG ÄR DET MIN HUNDS FÖDELSEDAG!! Alltså min lilla plutt fyller sex år, brb crying my whole life :( Ja, time flies. Grattis Scilla <33
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Aja, nu ska jag sluta fangirla över min egen hund.
Hur mår ni idag, finisar? Händer det något roligt i skolan? Jag älskar att prata med er, så kör på lite!
Jag känner för att egoboosta er, för ibland kan man behöva en egoboost. Jag vill att ni förstår att ni är så sjukt bra. Ni är inte bara bra, ni är bäst! Just du som läser, du är bäst! Du kan klara vad som helst, du behöver inte tveka på dig själv. Jag är glad att du finns, jag är stolt över dig. Hur du än ser ut, vad dina drömmar än är, var du än finns - jag är stolt över dig och jag vet att du klarar vad som helst. Idag ska du rocka den här dagen, finis. ❤
Hoppas ni får en bra dag, för det förtjänar ni alla! Ni är bäst och jag älskar er ❤
