Roommates » foscar

no.24

F E L I X

Hela min kropp skakade som ett asplöv. Jag klämde bara hårdare och hårdare om Oscars hand. Vi stod utanför mina föräldrars hus. En del av mig ville bara springa därifrån och aldrig komma tillbaka, medan den andra delen av mig ville stanna kvar, ta itu med det lilla problemet som en vuxen människa och lösa allting.

Jag stannade kvar för Oscar skull. Det var hans idé, det skulle vara honom som jag skulle tack om allt löste sig.

Dörren öppnades och jag fick se min kära mor. Hon tittade förvånat på mig och Oscar. Oscar harklade sig lätt.

"Vi är här för att reda ut saker och ting", sa han med allvarlig röst.

"Kom in", sa mamma pafft.

Vi klev in i hallen och stängde ytterdörren bakom oss. Medan vi drog av oss jacka och skor ropade mamma ner pappa till nedervåningen. Tillsammans gick vi alla fyra till köket. Båda mina föräldrar såg förvirrat på mig och Oscar.

"Jo", började Oscar. "Först och främst skulle jag vilja be om ursäkt för att jag blev så upprörd sist. Jag kan ha lite problem med att kontrollera min ilska och så ibland."

"Det kan vi bortse från", sa mamma med ett stelt leende.

Oscar log brett till svar. Han vände blicken mot mig, och jag tog det som att jag skulle prata. Jag bet mig försiktigt i underläppen. Kände hur Oscar tog tag i min hand under bordet. Det fick mig att rodna lite.

"Eh", fick jag nervöst ur mig.

Det var ju helt skruvat att jag var nervös inför mina föräldrar. Jag klämde återigen hårdare om Oscars hand. Stirrade på bordet framför mig. Suckade lätt.

"J-Jag, Jag vill inte att ni ska hata mig och Oscar", mumlade jag. "Jag är glad tillsammans med honom, jag förstår inte varför det är så svårt att acceptera."

Jag vägrade lyfta blicken ens en centimeter. Alldeles för rädd för vad som skulle hända var jag.

Jag hörde hur mamma suckade tyst.

"Vi hatar ingen av er. Jag tror bara att det var så nytt för oss, så att vi reagerade lite fel", försökte mamma förklara. "Det är ingenting vi kan skylla tro på, ni är accepterade av samhället, då ska vi också acceptera er."

"Så, vi ber också om ursäkt för vårt beteende", förtydligade pappa.

Min mun stod vidöppen. Jag såg hur Oscar log brett. Han kysste min kind lätt och jag började le jag med. Tillslut såg jag hur både mamma och pappa log.

"För att gottgöra er lite så tycker jag att vi tar och bjuder er på middag", sa mamma och slog ihop händerna.

"Men nej, nej, nej, det är inte nödvändigt mamma", försökte jag. "Vi behöver nog åka tillbaka till korridoren."

Jag kände hur Oscar stampade till på min fot under bordet.

"Vi stannar jättegärna på middag", försäkrade han med ett leende.

Jag tittade länge på honom. Han vände blicken mot mig. Böjde sig mot mig och viskade i mitt öra.

"Allt är bättre än Luddes pasta för femte kvällen i rad", viskade han.

"Jo, det är ju sant", mumlade jag.

-

HIIIIII HONEYS!!

Throwback till när en av mina kompisar hackade sig in på min och min andra kompis privata Instagram-konto för att kunna gilla sina egna bilder. Jag blev rädd eftersom jag hade det lösenordet överallt och bytte. Hon skulle bara gilla sina bilder alltså haha.

På tal om Instagram, följ mig gärna ;) @/j0hannalindgren - utan snedstreck of course.

Hur mår ni idag då? Jag mår ganska bra. Det är trots allt lördag; jag har mina sista nationella prov nästa vecka, ska äta middag med min klass (även fast jag hatar den lol) och snart åker jag till Tyskland med min tyskagrupp!! Åååh vad allt är bra. Och snart är det sommarlov dlflfödödöffö!!!!!

Okej låt oss alla vara glada över att vi snart slipper skolan.

På tal om skolan. Jag har nu på senaste tiden lärt mig att gå och lägga mig tidigare, vilket är jättebra, men jag kan ju inte vara uppe sent på helgerna för jag blir ju typ trött vid tio?? Det suger för jag vill ju vara vaken :(

Aja, hoppas ni får en fin lördag! Puss och kram ❤