Roommates » foscar

no.4

F E L I X

Oscar och jag satt på ett kafé i centrala Stockholm. Det var ganska mysigt faktiskt. Han var inte så hemsk som jag trodde. Vi lärde känna varandra. Han var verkligen trevlig.

Oscar hade kommit på idén att vi skulle fråga varandra massor med frågor för att lära känna varandra bättre. Det var ganska kul, faktiskt. Han tog ett tag om sin kopp med kaffe och tog en klunk.

"Okej Felix, du tror att du kanske är bisexuell, dina föräldrar är skilda, du älskar musik men det visste jag ju, du älskar det mesta sortens godis, du blir alltid trött av filmer, du är väldigt lättskrämd", sa han nöjt. "Och så sa du massa annat intressant som jag inte kommer ihåg längre."

"Japp, och du pratade om att du älskar hundar, och kaffe, du tycker om att synas och höras, du tycker om att lära känna nya människor, filmer är inte riktigt heller din grej, din största fobi är att bli bortglömd eller att bli ensam", sa jag och log. "Vi sa ganska mycket båda två så jag kommer inte ihåg så mycket heller."

Oscar skrattade och drog upp sin telefon. Han stirrade på den. Hans ögon blev nästan dubbelt så stora.

"Eh Felix, vi har suttit här i fyra timmar", skrattade han. "Klockan är snart sju."

"Vänta du skojar? Har vi på riktigt suttit här sedan tre?" utbrast jag och tittade på hans spräckta telefonskärm. "Borde vi dra oss hemåt och äta middag?"

"Jag är inte så hungrig, men vi kan sticka hem", sa han och klappade till mig på axeln. "Nu går vi, polarn."

Jag himlade med ögonen medan jag likt honom reste mig från stolen. Slängde min ryggsäck på ryggen och följde efter honom ut från kaféet.

"Kalla mig inte för polarn, snälla", sa jag med en gnällig röst. "Det låter ju inte klokt."

"Okej Felleboy, vi säger så", skrattade han.

Han rufsade till mitt hår innan han satte händerna i fickorna på sin jacka och började gå före mig. Jag suckade och fixade snabbt till mitt hår igen innan jag sprang efter honom.

"Måste du ha ett smeknamn på mig, eller?" frågade jag när jag slöt upp vid hans sida.

"Ja, det måste jag! Kanske till och med flera", sa han glatt. "Det känns mycket mer personligt med smeknamn på sina vänner tycker jag."

Jag skrattade trött. Vi gick mot bussen och åkte hem igen.

Oscar hade börjat prata om hur hans skolgång hade varit både i grundskolan och på gymnasiet. Han hade alltid varit klassens clown. Han gjorde alltid alla glada. Älskade att ställa till scener. Älskade att stå i centrum och ha uppmärksamhet. Det förvånade mig inte så mycket. Han verkade vara samma människa nu.

Han var verkligen bättre än jag hade trott. Vi hade blivit bra vänner, det var jag glad för.

"Förresten Oscar, jag kom och tänka på en sak", sa jag. "Hur visste du att du var gay?"

Oscar skrattade åt mig. Jag tittade på honom och la huvudet på sned.

"Jag tror fan jag föddes gay. Liksom när jag var två-tre år gammal sprang jag efter killar för att pussa på dem", skrattade han. "Mina föräldrar har aldrig trott något annat, och har inte försökt "avvänja" mig eller något, de har stöttat mig sedan starten."

-

Idaaaag är det måndag, men jag tror att jag ska vara hemma från skolan bc jag är sjuk obviously.
Igår testade jag två huskurer för att bli frisk och inget fungerade :-)

Och hallå, på tal om inget så tänker jag att jag kanske ska göra om alla mina omslag till alla fanfics, är det värt det?

Aja, hoppas ni får en trevlig måndag! Ni är bäst och det hoppas jag att ni vet om. Puss och kram ❤