Roommates » foscar

no.3

O S C A R

Det var lördag. Det kändes skönt slippa ha ett alarm på tidigt på morgonen. Jag älskade verkligen att få sova ut.

Jag satte mig upp i sittande ställning i sängen och sträckte lätt på mig. Vände huvudet mot Felix säng. Han låg ner i sängen, men det enda som lyste upp honom var ljuset från hans telefon. Han hade bara en av de där små iPhone-hörlurarna i ena örat, så han hörde nog troligtvis om jag lät eller pratade med honom.

"God morgon, hur länge har du varit vaken?" frågade jag enkelt med lite rosslig röst – precis samma röst som jag hade varje morgon.

Han vände huvudet mot mig. Granskade mig lätt. Hans hår stod åt alla håll och kanter. Han såg trött ut när man såg honom i ögonen.

"God morgon", mumlade han och gäspade. "Jag har inte varit vaken så jättelänge, faktiskt."

Han mumlade alltid när han pratade med mig. Jag tyckte inte om det. Varför kunde han inte prata ordentligt? Jag blev nästan arg på honom. Det var som att han inte gillade mig. Varför klickade vi inte? Jag hade klickat med alla, utom honom.

"Vill du gå och äta frukost?" frågade jag vänligt. "Klockan är ett, men ändå."

Jag kunde inte låta bli att skratta lågt för mig själv. Reste mig ur sängen och gick mot delen av rummet där jag hade min byrå med kläder. Drog fram ett par svarta jeans och en vit t-shirt som jag drog på mig. Felix svarade inte på min fråga, men han reste sig också ur sängen, så jag antog att han ville äta.

Vi gick tillsammans mot köket och jag skyndade mig mot kaffebryggaren. Felix satte sig vid köksbordet och började leka med sin telefon.

"Du gillar kaffe va?" frågade jag enkelt.

Felix nickade men vände inte blicken uppåt. Jag satte igång kaffe och satte mig sedan mittemot Felix. Han tittade äntligen upp mot mig. Jag log lätt.

"Jag vill lära känna dig mer, Felix", sa jag glatt. "Liksom, vi är ju rumskamrater."

"Vad vill du veta?" frågade han försiktigt med ett lätt skratt.

Jag tänkte ett tag. Reste mig från stolen för att hälla upp kaffe i varsin kopp till mig och Felix. Jag räckte över en kopp till Felix och satte mig själv med en.

"Hm, vad är det med dig och musik?" frågade jag. "Du lyssnar ju alltid på musik."

Felix skrattade lite trött och kliade sig i nacken. Han tog en klunk av kaffet och tittade på mig.

"Jag älskar musik. Det är mitt största intresse, liksom musiken finns alltid där", sa han försiktigt.

Jag nickade intresserat. Jag drack lite av mitt kaffe och försökte komma på mer frågor. Jag ville gå upp och fixa någonting att äta, men jag ville hellre sitta och prata med Felix.

"Felix, hatar du mig?" frågade jag rakt på sak. "Liksom, det känns som att du inte vill prata mig och så."

Han suckade och drog handen igenom sitt hår. Han tittade på mig med en lite förfärad blick.

"Jag vet inte vad jag ska säga", suckade han. "Men nej, jag hatar dig inte."

Jag tittade på honom med en lite rädd blick. Han tittade inte på mig, utan stirrade på en fläck på köksbordet. Han suckade och verkade tänka efter. Långsamt öppnade munnen.

"Du gör mig nervös av någon anledning. Du är så säker i dig själv, och det får mig att känna mig så osäker", sa han försiktigt och tittade upp mot mig. "Jag kanske bara måste lära känna dig, men det gör mig typ rädd."

Jag tittade förvirrat på honom. Var det den första intrycket han hade fått? Det kändes inte bra.

"Förlåt", mumlade han.

"Nej, säg inte förlåt. Jag borde säga förlåt", avbröt jag honom med. "Men vi lär känna varandra, så slipper du känna så."

-

Den här helgen kommer bli intressant... Jag har blivit asförkyld och känner idag för att inte gå ur sängen alls. Men så har jag ju matteläxa till på måndag och engelskaprov på tisdag, najs.

Även fast jag är sjuk så kommer jag väl säkert gå till skolan, för sådan är jag. Liksom jag gick till skolan igår och mådde asdåligt, ugh.

Aja, det är lördag! Vi gör det bästa av saken.

Hur mår ni idag? Är ni också sjuka?